På torsdag kväll var det premiär för Friedrich Stillers klassiska drama "Maria Stuart" på Dramatens stora scen i Stockholm i regi av Peter Konwitschny. Och på scenen var det triss i österbottniska skådespelare: Stina Ekblad gör pjäsens titelroll, drottning Maria Stuart av Skottland. Hennes syster Ylva Ekblad gör rollen som Maria Stuarts antagonist, drottning Elisabeth av England medan Johan Fagerudd spelar riddaren Amias Paulet med uppdrag att bevaka den tillfångatagna Maria Stuart. Under den första akten är Stina och Ylva Ekblad ensamma på scenen och gestaltar alla pjäsens roller. I de svenska tidningarna får systrarna idel beröm efter premiärföreställningen.

Upsala Nya Tidning konstaterar att det är en avsevärd utmaning systrarna Ekblad ställs inför och att de imponerar med scenisk skärpa: "Efter en del premiärnerver, och inledningens medvetet förströdda inramning, ökar skärpan och aktriserna hittar rätt i sina rollbyten. Särskilt Stina Ekblad, här inte bara med sitt knivskarpa tonfall, utan också i en explicit fysisk gestaltning. Hennes nummer som den knäböjande greve Bellievre tillhör ett av kvällens stora", skriver recensenten Jon Asp.

Expressens Björn Barr skriver att det är "en ren fröjd att se Stina Ekblad i ena stunden knixa runt som den sirlige franske ambassadören Aubespine, för att i nästa ögonblick kräla i stoftet som den dubbelspelande ynglingen Mortimer" och att "Ylva Ekblads Elisabet står inte långt efter i lyskraft när hon tvår sina pudrade händer inför det ofrånkomliga ödet".

Dagens Nyheters recensent Leif Zern är inte imponerad av pjäsen som han kallar ett misslyckande. Däremot tycker han att Stina och Ylva Ekblads spel är lysande. "Det måste genast slås fast att Stina Ekblad och Ylva Ekblad är två virtuosa skådespelare. Man har ganska roligt medan de far som svetsloppor över scenen och sätter narrmössan på det frihetspatos som strömmar ur den fortfarande högaktuella texten", skriver Zern.

Svenska dagbladets Lars Ring konstaterar att "'Maria Stuart' är en svåravläst iscensättning som sätter sin publik på prov genom sin dialektiska form" och att "hur mycket man än kan sympatisera med denna läsning av dramat, och med det sätt på vilket Konwitschny slår sönder klichéer genom att fördubbla dem så blir ändå resultatet rätt ödsligt". Han skriver också att systrarna Ekblad får jobba mot volymen på den stora scenen och att det är tråkigt att de med sin subtila lekfullhet inte fick erövra den lilla scenen i stället: "Två smala flickkvinnor är ensamma på stora scenen. Systrarna Ekblad sliter verkligen. Gör hovmän överdrivet sirliga, intriganta män sliskiga, fångvaktarna elaka - och har det rätt kul. Man hoppar mellan gestaltningsnivåer glatt och obekymrat. Det är ofta roligt och absolut skickligt men den stora, stora scenen slukar deras rabulistiska respektlöshet och muntra blinkningar." Aftonbladets Claes Wahlin skriver om storartat skådespeleri: "alla knyckiga, men rytmiska rörelser, leken med röst och kropp, skiftningarna mellan blodigt allvar och komik och ensemblens hängivenhet i detta för Dramaten alltför ovanliga spelsätt. Ylva och Stina Ekblad gör magnifika prestationer. Det var länge sedan jag såg Stina Ekblad så fri och liksom lycklig i en roll".