Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". Svetlana Aleksijevitj var en av de stora favoriterna till årets pris. På frågan om varför Aleksijevitj är årets litteraturpristagare svarar Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius så här: - Hon har uppfunnit en ny litterär genre. Hon överskrider journalistikens format och har gått vidare med en genre som andra har varit med om att arbeta fram. Tar man bort hennes verk från hyllorna ser man ett gapande tomt hål. Det säger mycket om hur originell hon är. – Vi ville hitta en framstående författare och det har vi gjort nu. Beslutet är fattat med stor enighet och entusiasm, säger Sara Danius. Danius lämnade beskedet till en lycklig pristagare: – Jag har precis talat med Svetlana aleksijevitj och hon sa ett ord: "Fantastic". Aleksijevitj får Nobelpriset två år efter att hon satt punkt för sitt stora livsverk, "Utopins röster". Svitens fem böcker är ett slags polyfon vittneslitteratur, skriven med ambitionen att ge den lilla Sovjetmänniskan en egen litterär röst. I den femte och sista boken, "Tiden second hand" undersöker hon vad som hänt efter Sovjetunionens fall, varför allt lidande inte lett till frihet? Aleksijevitj talar med förlorarna: barnhemsbarnen, anhöriga till självmördare, gästarbetare och många andra. De flera hundra intervjuerna är omarbetade och destillerade till en litterär kyrkorgel där medborgarna i de forna Sovjetstaterna vittnar om tillståndet för dem som överlevt diktaturen och den kommunistiska utopins död. – Det kände som ett pionjärarbete att skriva känslolivets historia efter ett imperiums fall. Såvitt jag vet finns det inte någon sådan. Visst skulle det vara intressant att få veta vad vanligt folk snackade med varandra om efter romarrikets fall? sade hon till TT för två år sedan. Att vara vitrysk författare är att samla på smärta har Svetlana Aleksijevitj förklarat. Det är en sjuka, men förhöjer också livstemperaturen. Efter studier på universitetet i Minsk började hon som journalist men valde så småningom att skriva böcker. Genom att ge henne Nobelpriset inkluderar Svenska Akademien en i sammanhanget ny genre i gränslandet mellan dokumentär, prosa och poesi. Under 35 år har hon intervjuat tusentals människor, inte bara transkriberat deras berättelser utan också transformerat dem och destillerat fram existensens villkor. De ofta korta historierna avlöser varandra med en synergieffekt som ger större berättelser i spänningsfältet mellan de individuella människoödena. – Det måste finnas någon form av elektrifiering. Om det är tomt mellan raderna så är det inte konst, har hon sagt själv.
Hon är den ryska samtidens kanske främsta uttolkare, men också en författare som använder historien för att se framåt. Hennes senast översatta bok till svenska, "De sista vittnena", handlar om andra världskrigets barn. Att läsa deras minnen är att omedelbart kastas till alla pågående krig och alla kommande. "Jag skulle gärna vilja skriva en bok som får generaler att må illa vid tanken på krig" skriver hon i "Kriget har inget kvinnligt ansikte". – Kanske är det så att vissa delar av generalernas hjärnor tynar bort, de ser inte tårarna och lidandet på samma sätt som författarna, har hon sagt till TT. Sedan fyra år tillbaka bor hon åter i Minsk där hennes böcker inte får säljas. Vitrysslands klarast lysande litterära stjärna får varken göra offentliga framträdanden eller ge intervjuer. När hon återvände var det efter drygt tio år i exil, varav två år som fristadsförfattare i Göteborg. Hon längtade hem, och behövde vara i sitt hemland för att kunna slutföra "Tiden second hand". För svenska läsare introducerades hon 1997 med "Bön för Tjernobyl".