Snedvriden inställning till kroglivet

Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vet ni vad? Jag är så trött på folks inställning till restaurang- och kroglivet. Jag undrar när den blev så snedvriden. Senast i helgen stod jag och pratade­ med en kille som minsann ­hade läst en artikel om hur jobbigt vi servitörer har det när småbarns­familjer kommer med sina ouppfostrade ungar och inte ens kan hålla koll på dem. Det fattar väl vem som helst att det är jobbigt för oss servitörer när barnen springer runt som dårar, kastar mat, skriker och slåss? Nej, vet du vad. Småbarn är småbarn. Visst, det är väl inte skoj alla gånger, men barn har en ursäkt. De är barn. De som inte har en ursäkt att bete sig så är fulla människor. ”Ja, men fulla människor får man ju räkna med i den här branschen, du har ju själv valt det här yrket.” Hur många gånger har jag inte hört den repliken? Javisst, fulla människor får man räkna med. Men att man är full är ­inte en ursäkt för att bete sig hur som helst, du är ändå på någons ­arbetsplats. På en arbetsplats ska man kunna känna sig trygg. Under min karriär som servitör har jag jobbat på många ställen världen över. Otaliga gånger har jag blivit tafsad på. Oräkneliga okända, och kända, män har försökt kyssa mig ­lite här och var. En man låste fast sin hand mellan benen på mig, en annan­ slängde mig mot en stor taxi­bil och hotade att slå mig. Det har jag inte valt. Jag har blivit kallad hora, slyna, slampa och kråka. Jag har fått en kameratelefon i urringningen och stått där och sett på när hela gänget­ kollar bilden och skrattar. Det har jag inte valt. Jag har blivit knäppt åt, visslad på och ropad på som om jag vore en hund. Jag har fått se mig över axeln på vägen hem eftersom den där ena killen inte fattar när jag säger nej, jag vill inte bli med på efterfest efter jobbet. Det har jag inte valt. Jag har fått byta gäster med min manliga kollega för att hans kvinnliga­ gäng slängt ur sig saker i stil med ”sväng på dig nu så vi får se din rumpa också” och han känner sig obekväm att gå tillbaka till dem, medan jag lika lite velat gå tillbaka till mitt manliga gäng efter att han ena hållit fast mig i en järnomfamning för att han så gärna ville kramas med den söta servitrisen. Det har ingen av oss valt. Jag valde mitt yrke för att det för det mesta är roligt. För de där gästerna­ som är snälla, artiga och trevliga. För dem som uppskattar att jag står där, inne på min fjortonde­ arbetstimme, och fortfarande ler. För dem som behandlar mig som en människa. För dem som kanske är fulla, men fortfarande beter sig som folk. Att vara full är inte en ursäkt för någonting. Det är inte en ursäkt för att vara elak, ignorant, spydig eller hotfull. Det är inte en ursäkt för att slåss. Det är inte en ursäkt för att ­vara otrogen mot din partner på firma­festen. Det är inte en ursäkt för någonting alls. Oavsett hur full du är har du alltid ett val. När jag är full går jag ­inte in på banken och tar banktjänste­mannen på rumpan och säger ”men lilla gubben, jag får väl lite bättre ränta på lånet”. Jag går inte in på R-Kiosken och kallar kassabiträdet för kråka för att hon inte vill sälja alkohol till mig ­efter klockan 21.00. Jag säger inte till serveringspersonalen på caféet att kakan var så god att jag vill slicka tallriken nästan lika mycket som jag vill slicka dig. Jag väljer att behandla min omgivning med respekt, full eller nykter. Jag väljer att inte tala i telefonen när jag står i kassan för att betala. Jag väljer att säga ”kan jag få en öl” i stället för bara ”öl”. Jag skapar ögonkontakt. Jag säger­ hej, varsågod, tack och hejdå.­ Jag väljer att inte skapa en obekväm ­situation för dem som jobbar, för att alla borde få känna sig trygga och respekterade på sin arbetsplats. Jag väljer att se att människan framför mig är en människa, en syster,­ en mamma, en bror, en ­dotter, en son. En människa, lika mycket som jag. En människa värd respekt.