De så kallade skuggbudgetarna har blivit något av ett måste i den finländska politiken. Men den riktigt tunga debatten om oppositionspartiernas budgetförslag kom av sig i onsdags e­ftersom statsminister Juha Sipilä (C) och utrikesminister Timo Soini (Sannf) i ett tidigt skede avlägsnade sig ur riksdagens plenisal. Sipilä kallade också många av förslagen som ”tjafs”. Det beteendet gjorde Vänsterns ledamöter ursinniga. Också i övrigt lämnade debattkulturen ­mycket i övrigt att önska. Social- och hälsovårds­minister Hanna Mäntylä (Sannf) fick nog då ledamöter ur oppositionen skrattade åt hennes bemötanden. Mäntylä konstaterade att hon inte skrattat­ åt oppositionens förslag, och uppfattade därför ­ledamöternas beteende som ytterst kränkande. Det är ett stort arbete att sammanställa en skuggbudget utan det kanslistöd som regeringspartierna­ har i budgetprocessen. Oppositionspartierna ­hade dock seriöst gått in för uppgiften. Därför hade ­oppositions skuggbudgeter nog varit värda bättre respekt än vad Sipilä och Soini nu visade. Nu föll det i första hand på finansminister Alexander Stubb (Saml) att såga oppositionens förslag. Eftersom regeringspartierna ser SDP som det största hotet i nästa val utsattes SDP:s skuggbudget för den hårdaste kritiken trots att förslaget­ skulle­ minska statens utgifter med över 330 miljoner ­euro. SFP och KD hade aningen andra tyngdpunkter rörande exempelvis skattepolitiken än ­regeringen, men slutsumman var densamma. ­Däremot vill De gröna öka låntagningen med över 200 miljoner euro och Vänsterförbundet med hela 1,55 miljarder euro. Möjligheterna för att något av oppositions­partiernas förslag skulle gå igenom är dock o­befintlig. I Sverige och Norge har dock skuggbudgeterna­ en något annorlunda funktion än i Finland. Där har man haft minoritetsregeringar, vilket gör att skuggbudgeter har en större tyngd, eftersom regerings­partiet måste söka koalitionsparter i riksdagen kring olika budgetfrågor, bland de partier som står i opposition. Med majoritetsregeringar, som varit det ­vanliga i Finland, kommer oppositionen inte åt att förhandla på samma sätt som i Sverige och ­Norge. Då dessutom varje enskilt parti enbart för fram ­sina egna förslag, väger de inte så tungt. Alternativet kunde därför vara att anamma förslaget från år 2002, då regeringspartiet SDP:s gruppordförande Antti Kalliomäki väckte upp­ståndelse med att uppmana oppositionen att ­göra en gemensam skuggbudget, för att på så vis höja debatten i budgetbehandlingen. En anmärkningsvärd förändring i riksdagens vardag som märktes i skuggbudgetsdebatten var att partierna i sina gruppanföranden (ofta parti­ordföranden) rätt konsekvent verkar ha övergått till att tala svenska i talarstolen, en mening och ett stycke här och där. Förändringen kan tyckas vara liten eller närmast kosmetisk, men samtidigt är det en signal och kan uppfattas som en markering för det faktum att vi faktiskt har två nationalspråk i Finland. Också SDP:s partiordförande Antti Rinne a­nvände svenska i onsdags då han p­resenterade SDP:s skuggbudget. Kanske är det en samfälld ­manifestation från oppositionens sida gentemot Sannfinländarna för att visa att mångfalden är en naturlig del av vårt samhälle och vår vardag som också måste synas och höras i riksdagens vardag. Oberoende av vilka bevekelsegrunder oppositionens partiordföranden har för sitt agerande, så är det en utveckling i rätt riktning. Trots att onsdagens riksdagsdebatt tidvis urartade­ i ett raljerande, är skuggbudgeterna mer än politiskt käbbel. De är också en trovärdighetsfråga eftersom en alternativ budget också konkretiserar ideologin, var partiet står i vissa frågor. Det är ett sätt för oppositionspartier att visa att de seriöst­ går in i sin roll. Debatten kunde dock vara ­sakligare. Eftersom skuggbudgeterna är viktiga för partier­nas mediala synlighet, tyder inget på att vi inom en snar framtid kommer att få se ett gemensamt skuggbudgetsförslag från oppositionens sida. Skuggbudgeterna är dock en tradition värd mer respekt än vad Sipilä och Soini visade i onsdags.