– Jag tror folk saknar det stora, svängiga som 90-talsmusiken bjöd på. I dag är en stor del av musiken små, försiktiga grejer. Själv är jag inte någon 90-talsartist. Visst, jag blev känd då, men mina största hits är från 00-talet, säger Martin "E-type" Eriksson som sitter i sin bil och susar ner mot Göteborg då Vasabladet når honom. Han ska på fest med bland andra Ulf Ekberg från Ace of Base. På lördag (6.2) uppträder E-type i Vasa på Polar Sound. – Jag tror att folk uppskattar 90-talsmusiken för att den var så tydlig. Alla artister hade sitt eget sound och man kunde direkt skilja mellan olika artister. Nu är det många som låter väldigt lika. Man hör att en låt kan vara Rihanna, men det kan lika väl vara någon som låter som hon. Eriksson tror också att pampigheten är något som uppskattas i den så kallade 90-talsmusiken. – Ta till exempel min låt "angels crying". Den är stor och pampig. Man kanske dansar sig genom stora delar av låten, men då refrängen kommer stannar man upp och gormar. I mycket nyare musik är det upprepning efter upprepning. I dag klassas det nästan som töntigt att göra stora melodier. Att 90-talet kommer tillbaka gång på gång tror Eriksson har att göra med att det ofta uppfattas som ganska roligt. – Det var starka färger, stora former och attityder. Artisterna då hade en egen image på ett sätt som inte tillåts i dag. Jag blev till exempel han som såg ut som en långhårig hårdrockare men som rappade till dansmusik på svenska och gjorde om scenen till en borg med vimplar och flaggor. Kan vi vänta oss något sådant på lördag? – Nä, det blir nog ganska klubbanpassat och eftersom det är inomhus blir det knappast någon pyroteknik. Om det är fullsatt eller inte spelar ingen roll, vi kör lika hårt även om publiken skulle bestå av fyra pers och en hund, säger Eriksson.