Kvinnan, Anna, kontaktades av en annan kvinna som också haft en ”date” med Assange. Kvinnan ringde från ett sjukhus och undrade om Anna tyckte hon borde polisanmäla det som hänt. Anna sa ja och gick med till polisen, där hon också vittnade om det hon själv utsatts för. Polisen bedömde det hon berättade om som allvarligare än vad hon själv inledningsvis gjort, i sina försök att lägga händelsen bakom sig. Brottsrubriceringen i Annas fall blev sexuellt ofredande, olaga tvång och försök till våldtäkt. När nyheten om att Anna var en av de två kvinnor som anmält Assange spreds drog häxjakten igång. Diskussionen på nätet svällde till tiotusentals inlägg. Kvinnorna som anmält borde bli ”våldtagna som straff” eller våldtagna ”på riktigt”. Eller dödas; det sattes ett pris på Annas huvud. Telefonsvaren fylldes av meddelanden, okända personer dök upp i trappuppgången. Till slut måste Anna få polisskydd. Hon kunde varken bo kvar hemma eller gå till jobbet. När hon i december 2010, i egenskap av följeslagare till Kyrkornas världsråd, var på väg till Palestina måste avfärden inställas. Den lilla by dit hon skulle hade invaderats av internationella medier. Hon blev därmed en säkerhetsrisk för byborna. Priset för att smutsa ner en hjälte blir högt.