Susanna Koski – Vasabo, samlingspartist, riksdagsledamot – är inte rädd för att sticka ut hakan. Personligen hoppas jag att samhällsfördraget inte blir av, säger hon (Yle 8.2). Hennes motivering är att de ekonomiska mål ­regeringen satt upp inte kommer att uppnås om metoden heter samhällsfördrag. Den vägen ökas inte konkurrenskraften tillräckligt mycket. Må det? Skulle det verkligen vara lönsammare för samhällsekonomin som helhet ifall vi till hösten får ett allas krig mot alla om varenda euro, varenda cent på arbetsmarknaden? Om vi får tvångslagar som i värsta fall är juridiskt tvivelaktiga och därför resulterar i ett utdraget ställningskrig de också? Det är alltid bra med debatt och Koskis fram­skjutna haka kan fungera bra som utgångspunkt för diskussion. Men åsikten som sådan gör mera intryck av att vara sprungen ur ett behov av att profilera sig än ur en grundlig analys. En av nestorerna inom det österbottniska diktar­skrået, Lars Huldén, fyllde jämnt i början av månaden och firades i ord, ton och levande bilder i hembyn Monå. En av hans allra mest kända och citerade poem heter ”Ti arbeit ilaag”. Den beskriver förstås en gången tid och inkluderar en portion av det gyllene skimmer som avstånd i tid ger. Men andemeningen står sig. Läs den, riksdagsledamot Koski. Den handlar på sitt sätt om betydelsen av ett samhällsfördrag. Susanna Koski representerar högerflygeln ­inom Samlingspartiet. Också i det lägret finns ­givetvis varierande åsikter, exempelvis inom ­partiets riksdagsgrupp. En av dem är, inte förvånande, Jaana Laitinen-Pesola. Hon ledde tidigare under ganska många år vårdfacket Tehy och är med den erfarenheten i bakfickan övertygad om att ett samhällsfördrag är det bättre alternativet (Yle 8.2). Tvångslagarna skulle drabba många vård­anställda hårt. Men Laitinen-Pesola säger också att hon på ett allmänt plan vill att Finland förblir ett land där man kommer överens, ett ”sopimus­yhteiskunta”. Ett sökande efter samförstånd behöver på ­inget sätt utesluta att arbetsmarknadens parter sam­tidigt förändras, söker nya roller bättre anpassade till dagens verklighet. FFC-ordförande Lauri Lyly har sagt att fack­föreningsrörelsen påverkar bäst med hjälp av ­pennan. Det är ett uttalande som antagligen ­skulle ha väckt betydligt mindre entusiasm eller till och med stor oppositionslusta i de fackliga leden för ­något decennium sedan. Faktum är att regeringen, trots att statsministern­ gång efter annan viftat med tvångslagarna, mer i det tysta måste vara övertygad om att det andra ­alternativet, ett samhällsfördrag, är att föredra. ­Annars skulle regeringen inte – gång efter annan också i det fallet – initierat nya förhandlingar för att nå ett sådant. Kanske fanns insikten om vilken väg framåt som är att föredra inte där från början, men har vuxit fram under resans gång. Man anar sig till en företagsledare som steg för steg insett att det inte är samma sak att leda ett land som att leda ett företag. En politiker kan ­inte agera som en företagsledare fast de problem det gäller att tackla i hög utsträckning är ekonomiska. Enligt Susanna Koski borde regeringen ha fortsatt att behandla tvångslagarna fast arbets­marknadsparterna nu återupptagit för­handlingarna. Så har regeringen inte gjort; den ­låter i hopp om att skapa goodwill tvångslagarna ligga på is medan arbetsmarknadsparterna söker samförstånd. Det är en vettig strategi. Det är onödigt att synligt vässa knivarna innan man med säkerhet vet att inget annat alternativ än knivar ges. Löntagarorganisationerna FFC, STTK och Akava­ och arbetsgivarsidans EK har nu någon vecka på sig att hitta en lösning som sänker arbetskraftskostnaderna med fem procent. Ett något lägre ­procenttal kan också bli aktuellt, om omständig­heterna i övrigt är de rätta. Så gott som varje finländare har skäl att önska parterna lycka till med det arbetet.