”Vi har ingenstans att vara.” Den ena unga generationen efter den andra tenderar att upprepa klagomålet. Det kan vara sant. Men det kan också vara en sanning med modifikation. En sannare sanning är inte sällan att det finns för få platser ”där vi vill vara”. Hur man skapar samlingspunkter där unga verkligen vill samlas är en fråga som ger generation ­efter generation av ungdomsarbetare huvudvärk. Det kan inte vara en plats med ett mycket strikt ­regelverk. Men det kan inte heller – verkligen inte – vara en plats där gränslös frihet råder. Vasas nyaste ABC-station, den i Stenhaga, har ­varit en samlingspunkt för unga nästan ända sedan den slog upp dörrarna. Samma dragningskraft har ABC också på annat håll, i Oravais, i Jakobstad med flera orter. En förklaring är öppethållningstiden. I Stenhaga ABC är det öppet till midnatt, Större stationer invid riksvägar, som den i Runsor, kan vara öppna dygnet runt. Men för den som inte är myndig är Stenhaga ABC stängt redan från klockan 18 från och med nästa måndag. Orsak: återkommande ordningsproblem. Undantag görs för den som kommer till­sammans med en vårdnadshavare. Det är inte precis ­sannolikt att de som hittills häckat i Stenhaga kommer att använda sig av den utvägen. Det är inte för att umgås med föräldrarna de går till ABC. Regeln ­garanterar enbart att företagaren inte blir av med familjebesökarna kvällstid. Kollektiv bestraffning är inte att rekommendera,­ påpekas från diskrimineringsombudsmannens ­byrå (VBL 11.2). Det stämmer på det principiella planet. Men vad är alternativen i praktiken? Ständig polis­övervakning för att fastställa vilka ”brottslingarna” är, så att dessa och inga andra kan portas? Knappast är det på ABC vi vill ha polisen. Och personalen har begränsade möjligheter att vid ­sidan av det egentliga arbetet agera som ungdoms­arbetare/ordningsvakter. ABC i Jakobstad hade häromåret liknande ­problem som Stenhaga ABC. Efter ett extra stökigt jullov infördes åldersgräns fredags- och lördagskvällar. Förbudet var i kraft ett drygt halvår i fjol, hävdes sedan på prov under september och är fortsättningsvis upphävt. Tillsvidare. Det har – tillsvidare – gått skapligt. Men det finns inga garantier för att det fortsätter så, eftersom ständigt nya generationer är på gång, i Jakobstad, i Vasa, överallt. När en generation testat gränserna bortom det acceptabla, konstaterat att följderna inte blir riktigt trevliga och sansat sig, står nästa generation och stampar i ABC-farstun, redo att upprepa proceduren. I Jakobstad försökte man 2014 tackla den accelererande oron genom att dela ut ordningsregler och prata, prata, prata. Det hjälpte inte i någon större utsträckning. Både personal och kunder började uppleva situationen som otrygg. Det uppstod slagsmål. Det hittades alkoholflaskor på toaletten. Varför var läget efter att åldersgränsen upphävts ett annan än det var före den radikala åtgärden – som utan tvivel drabbade många oskyldiga unga? Det förklaras sannolikt delvis av tillfällig­heter. Men det är sorgligt att bli av med en samlingsplats; den insikten sjönk antagligen in för tillräckligt många. En del hittade kanske också andra­ och i slutändan intressantare sysselsättningar än att tillbringa timme efter timme med att sitta och glo vid ett cafébord. Och, eventuellt, värja sig för personalens blickar som säger: Stick eller köp ­någonting! Ordningsregler har ABC i Jakobstad fort­sättningsvis. I dem fastslås att ”Vi skräpar inte ner, vi söndrar inte. Vi respekterar personalen och ­andra kunder”. Pratar mycket med de unga gör man också fortsättningsvis. I grupp sjunker intelligensnivån, hävdas det. I grupp uppstår också ett grupptryck, speciellt om gruppen består av många unga osäkra själar. När en viss plats börjar kännas för stökig eller en situation börjar gå överstyr sticker de unga som inser det och inte vill bli inblandade. Kvar blir de som triggas av att det börjar ”hända saker”, de som rycks med i den interna tävlingen om vem som kan utmärka sig mest.