Vi får alla gräva ner en hundralapp i Talvivaaras slagghögar. Så mycket kostar det för skattebetalarna när regeringen beslutat att statliga Terrafame börjar köra ner gruvan vid årsskiftet, om en ny ägare mot förmodan inte hittas före det. Nedkörningen börjar planeras genast. Det kostar mer än så, hundralappen per finländare kommer sig av att den mångåriga nedläggningsprocessen bedöms kosta 300 miljoner euro och ett reningsverk 200 miljoner. Men redan i år behöver Terrafame 144 miljoner till av riksdagen för att få inkomsterna att räcka till kostnaderna. Tidigare har gruvan kostat investerarna, bland dem staten, två miljarder euro. Därtill kommer de 950 jobb som försvinner, underleverantörer medräknade. Det är mycket problematiskt, för Kajanaland är inte direkt en region där nya jobb skapas i snabb takt.
Det finns förstås fortfarande en möjlighet att gruvan får privata investerare och kan fortsätta. Terrafames vd Lauri Ratia är fortfarande optimistisk. Men möjligheten minskade betydligt när gruvan tidigare i år fick endast ett tidsbundet miljötillstånd av Vasa förvaltningsdomstol. Då drog privata finansiärer öronen åt sig, vilket ministrarna Rehn och Sipilä nogsamt påpekade när regeringen informerade om sitt beslut i onsdags. Trots att förvaltningsdomstolens utslag säkert utgör ett hinder för privata investerare är ministrarnas antydan om att utslaget kunde ha varit ett annat något dubiös. Miljötillstånd och domstolars granskning av dem kan utgöra ekonomiska hinder, men de facto är de ämnade att utgöra hinder för stora miljöskador, som kanske inte kan repareras, särskilt inte om de som orsakat dem går i konkurs.
Man kan fråga sig om det är skattebetalarna som ska ta ansvaret, som i det här fallet är ett miljöansvar minst lika mycket som ett ekonomiskt ansvar. Staten har visserligen varit med hela tiden som delägare, men de som har ställt till det, personifierat i vd:n Pekka Perä, borde väl utkrävas ansvar? Ja, men de har inte råd att fixa allt. Det finns inget annat alternativ, eller fanns inte, när staten gick in och köpte affärsverksamheten av konkursboet. I och med att staten nu ensam äger gruvan är regeringens beslut korrekt. Staten kan inte bara gå och hoppas på att nickelpriset stiger på världsmarknaden. En sådan riskkalkyl hör till den privata marknaden, inte till statlig verksamhet. Gruvans huvudförtroendeman Jukka Vetola sade i onsdags att det nu bara gäller att jobba på, och att det kanske går vägen. Han kan ha rätt.
Enligt råvarumarknadens bedömare har just nickel, Talvivaaras huvudprodukt, störst chans av alla metaller att komma igen från rekordlåga prisnivåer. I nyhetsbyrån Reuters sammanställning är koncensusbedömningen att priset är 20 procent högre under årets sista kvartal och 40 procent högre nästa år. Nickelpriset är nu på sin lägsta nivå på tolv år, men råvarupriser överlag har återhämtat sig i år. Att priset sjönk med 40 procent i fjol berodde mycket på att tillväxten i Kina avstannade, men också på att världens nickellager var större än man trott. Nu är lagren normalstora och efterfrågan förväntas öka med 3-4 procent per år. En orsak till den förväntade prishöjningen är att produktionen minskar när gruvor slår igen, så Talvivaara är en del av utvecklingen. Men utvecklingen kan lika väl vara en del av Talvivaaras räddning, om någon stor privat aktör vågar ta chansen, och dessutom troligen får gruvan ganska billigt.
Att regeringen ger upp med Talvivaara har också sina positiva drag. Helsingin Sanomats ledare på torsdagen påpekar att det under svåra tider i det här landet tenderar att gå för mycket kraft åt att bevara det gamla. Alla varv, telefontillverkare, pappersbruk och gruvor kan inte finnas för alltid om inte förutsättningarna finns. Då är det betydligt bättre att satsa på framtiden, till exempel Vasaregionen, kunde man tillägga. Talvivaara blev under sin korta tid i solen inte bara ett känt miljöproblem, utan också en folkaktie. Bolaget har sjätte flest ägare av landets företag, över 80 000. På listan över de 50 största aktieägarna finns även österbottniska inslag. De här 80 000 småspararna har nu aktier som är värda nästan ingenting och inte går att sälja.