Efter att man läst den parlamentariska arbets­gruppens mycket korta rapport om Yles fram­tida roll och finansiering blir man inte direkt imponerad av de finländska politikernas förståelse­ för behovet av journalistik, för behovet av mångfald ­inom nyhetsförmedlingen och inte minst mediernas betydelse för demokratin. Den ­parlamentariska gruppen leddes av Arto Satonen (Saml) och bestod av varken medie­representanter, -forskare eller -professorer utan enbart av politiker. Det är lite som att låta en arbetsgrupp ­bestående av fotbollsdomare bestämma taktiken för fotbollslandslaget. Arbetsgruppen låter förstå att man nått ”parla­mentariskt samförstånd om Yles finansiering och bolagets uppgifter”. Här är det viktigt att under­stryka ordet parlamentariskt. Det innebär att ­politikerna nu är överens om hur Yle finansieras de kommande sju åren (ingen indexhöjning av Yle-skatten förrän tidigast 2018 och senast från 2020) samt om public service-bolagets verksamhet. Det är bra att Yles finansiering är garanterad. Yle är viktigt, Yle behövs och vi ska inte skära i Yles verksamhet. Yle ska inte beskyllas för tidnings­husens förluster, även om bolagets strategi gör ­tidningshusens framtida intjäningsmodeller hyfsat utmanande. Men: Något samförstånd om Yles roll finns alltså inte inom mediefältet i stort. I Sverige jobbar en motsvarande arbetsgrupp med ett liknande uppdrag. Skillnaden är den att man i Sverige fokuserar på hela mediefältet ur ett folkligt perspektiv, medan man i Finland enbart ser på Yles roll. Den svenska gruppen leds av en journalist ursprungligen från dagstidningsbranschen (Anette­ Novak) och består av statsråd, professorer inom­ journalistik och medieexperter – även med­borgarna får komma med input och arbetet är väldigt transparent. Uppdraget är att rita upp Sveriges nya mediepolitik och formuleras i korthet så här: ”Allmänhetens behov av allsidig information och individens möjlighet att vara demokratiskt del­aktig oberoende av bostadsort ska stå i fokus för utredaren. Med utgångspunkt i analysen ska ut­redaren lämna förslag till utformning av nya medie­politiska verktyg. Förslagen bör syfta till att främja möjligheterna för allmänheten att ta del av journalistik som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning, oavsett var i Sverige man bor.” Någonstans här borde ju också Yles roll ställas på sin spets i Finland. Där tidningshusen av ekonomiska orsaker tvingas digitalisera mer och mer av sin verksamhet – kostnaderna för distributionen­ av morgontidningar är skyhög och trissar upp ­prenumerationspriserna – har Yle inte samma utmaning. Att Yle då kanaliserar sitt utbud till webben så kraftigt som man gör, är svårare att förstå. Här kan man fråga sig om inte public service i sin kärna är just det som de kommersiella bolagen av ekonomiska skäl i framtiden kan ha svårt att upprätthålla, åtminstone om vi ser till nyhetsförmedlingen, att de icke digitaliserade finländarna (och det finns en hel del av dem) också får sina nyheter och sitt innehåll den traditionella vägen. Yle har – krasst sagt – inget egentligt behov av att försnabba sina konsumenters digitala omställning. Radiosignalen är högst sannolikt lika dyr att förmedla till Ivalo som till Mannerheimvägen och ­finansieras oavsett om du tar del av den eller inte. Yles förvaltningsråd ska i framtiden har mera strategiskt inflytande, enligt rapporten. Det är i sig problematiskt att politiker drar upp mediehusets strategi, men kanske kan man bättre identifiera det som borde vara Yles egentliga uppdrag i tider av förändring och att vi således i framtiden får betydligt mer aktualitetsprogram, nyhetssändningar, nyhetstimmar och debatter både på svenska och finska, både nationellt och regionalt, via radion och tv:n – allt detta går även att publicera digitalt (bild och ljud) till den mer digitala befolkningen. Men om Yles journalister i dag tvingas skriva fler och fler nyhetsartiklar, kolumner, livechatta (i skrift), är det självklart att utbudet på radio och tv, samt det traditionella broadcastinginnehållet på sajterna är bristfälligt. Nu är det dags för våra politiker att se över den ­rådande situation som man varit med om att skapa på mediefältet. För knappt tio år sedan slopades presstödet och ersattes av ett minoritetsstöd på drygt 0,5 miljoner euro per år, som kanaliseras till den svenska nyhetsservicen på FNB. I övriga Norden ligger det ­årliga presstödet på totalt drygt 50 miljoner euro – dessutom finns även ett distributionsstöd för att ­säkerställa tidningarnas tidiga morgonutdelning. I Sverige diskuterar man också slopandet av ­reklammomsen för dagstidningarna samtidigt som momsen på en prenumeration ligger på sex procent i jämförelse med Finlands tio. Sammanfattningsvis: Samtidigt som våra besluts­fattare mer eller mindre lämnat de finländska dagstidningarna åt sitt eget öde, sitter man främst och funderar på Yles framtida roll och hur bolagets­ finansiering kan tryggas, dock utan att tillkännage att konkurrenssituationen snedvridits av just ­parlamentariska beslut. Så här skriver medieforskaren och professorn Anu Koivunen vid Stockholms universitet i en ­kolumn i HBL 22.4: ”Att finska politiker avsagt sig ansvaret för mediepolitik och ser Yle som den enda spelbrickan är mycket beklagligt i en tid då behovet för journalistik och ansvarstagande medier är större än någonsin”. Slutfråga: När tänker beslutsfattarna höja blicken och återställa jämvikten på vår mediearena?