Båtskatten hade varit lättare att svälja om inte regeringens store ”diplomat” Timo Soini sagt det där om ”herrarnas lustjakter och juppyskotrar”. Det är lite som att motivera höjd skatt på bilar med att man vill klämma åt Mercedes- och Jaguar­förare. Det är inte Mercedes och Jaguarer som dominerar på våra vägar. Det är inte lustjakter som dominerar i våra farvatten. Allt kan inte i en handvändning omskrivas till en kamp mot de onda ”herrarna”. Men frestelsen att göra det blev tydligen övermäktig. I regeringens budgetförslag för 2017 ingår alltså en båtskatt. Den skulle gälla alla som äger en minst 5,5 meter lång motor - eller segelbåt. ”Juppiskotrarna” föreslås bli skattepliktig egendom ifall motorn har över 20 hästkrafter. Det är lättare att svälja, eftersom de i princip är leksaker. Båtarna är en annan sak. Regeringen förväntar sig att båtskatten ska ge cirka 50 miljoner euro i intäkter. Skatten skulle – det är åtminstone upplägget för närvarande – vara en plattskatt. Det vill säga den som äger en sex meter lång och 30 år gammal motorbåt skulle betala lika mycket, en femtiolapp, som den som äger en muskelbåt i lyxklassen. Hur går det ihop med att sätta åt ”herrarna”? Man kan visserligen säga att en femtiolapp om året inte är en fruktansvärt stor summa, speciellt inte i jämförelse med övriga utgifter som en båt­ägare ådrar sig. Frivilligt, i de flesta fall. Men femtiolappen känns definitivt mera i kassan för pensionärsparet som tuffar ut till sommarstugan i den trettio år gamla motorbåten än för föraren i lyxjakten. Det handlar om en punktskatt (kallades tidigare accis, men den benämningen föll bort i och med en ny lag 2010). Sådana tenderar att ha som huvudsakligt syfte att fylla på statens skattekista. Ibland är en punktskatt rena nödhjälpen, en tämligen udda åtgärd en regering tar till för att fylla ett hål man inte lyckats fylla på annat sätt. Nya skatter är lättare att motivera om de ingår i ett helhetstänk; ifall medborgarna upplever att de får något tillbaka, att det finns en koppling mellan skatten i fråga och samhällsservicen. Den tilltänkta båtskatten är inte på något sätt öronmärkt för till exempel sjösäkerhet, farleds­förbättringar eller fler ställen där man kan tömma en stinkande septiktank. Härtill kommer byråkratiska förvecklingar. Enligt det nationella båtregistret finns cirka 200 000 båtar i Finland. Men hur många är av olika orsaker inte alls med i registret, hur många ligger på land för n:te året i rad? Vad kommer det att kosta att driva in båtskatten i jämförelse med vad den kommer att ge? När en båtskatt senast var aktuell, för fem år sedan, konstaterade den dåvarande regeringen efter en tankepaus att det inte var mödan värt att införa en sådan. Vad har skett sedan 2011 som gör att skatten skulle vara mer lönsam nu? Att uttryckta skepticism gentemot en båtskatt sitter givetvis bra i ett landskap där många har en (kär) båt och där det finns ett flertal både större och mindre båttillverkare. Företrädare för båda kategorierna kan tänkas applådera. Å andra sidan kan man häva att en båt för de flesta onekligen är mindre livsnödvändig är en bil – som ju beskattas. Varför skulle det mer fritids­betonade fortskaffningsmedlet inte beskattas då det oftast oundgängliga beskattas? Men mot skatten talar osäkerheten kring vad den skulle ge i praktiken och orättvisan i plattskatteupplägget. Något annat än plattskatt är av praktiska orsaker svårt att ta till – föreställ er den hord av byråkrater som skulle behövas för att årligen uppdatera värdet på Finlands båtbestånd för att möjliggöra en diversifierad skatt. Mot båtskatten talar också osäkerheten kring vad den kunde betyda för sysselsättningen inom båt­industrin. Har regeringen några beräkningar kring det? De ”herrar” Soini vill åt torde för övrigt ha goda möjligheter att registrera sitt flytetyg utomlands.