NyhetsbildZoom
Viveca Dahl.

Euroland, skymningsland

Viveca Dahl -
Med undantag för några få år har tillväxten i Euroland från millennieskiftet framåt varit klart lägre än genomsnittet för OECD-länderna.

Det har gått nästan tio år sedan svagheterna i Euroland – länderna med euro som valuta – kom i öppen dager. Eurolandet Finland kan på nära håll begrunda hur ekonomin i ett icke-euroland, Sve­rige, utvecklats i jämförelse. Och sucka, ljudligt eller diskret.

Det var finanskrisen 2008 som kom att fungera som en avslöjande strålkastare riktad mot euron. Den gemensamma valutan skulle, var det tänkt, i sig fungera som ”en sköld mot externa chocker”. Men skölden visade sig ha hål.

Att devalvera sig ur krisen gick ju inte och betraktades också annars som ett gammalmodigt och olämpligt instrument. Så vad göra? Svaret blev: försvara euron till varje pris. Ett exempel: Den euro­episka centralbankens dåvarande chef Mario Draghi sa sommaren 2011 att hans institution skulle ”göra allt som behövdes för att rädda euron.”

Speciellt ungdomsarbetslösheten i Sydeuropa steg i den ekonomiska krisens kölvatten till verkligt obehagliga höjder. Frågan vad som är viktigare, arbetsplatser åt Europas framtid eller ett fortsatt eurosamarbetet, ställdes men euron vann. Dess­utom fanns det ju inga garantier för att arbetslösheten skulle minska i någon betydande grad fast man kastat loss från euron.

I stället lappades systemet med nya stabiliseringsmekanismer, som bland annat skulle hjälpa mot vissa felsteg också tongivande länder – inte bara de ”lättsinniga sydeuropéerna” – gjort sig skyldiga till. Det var Tyskland och Frankrike som först bröt mot förbudet mot alltför stort underskott i statsbudgeten.

Frågar man den vanliga medborgaren i ett euroland – Finland till exempel – vad den ekonomiska politik som förs i Euroland heter kan det tänkas att det syrliga svaret blir: Åtstramning till varje pris.

Nyliberalism, säger någon.

Men enligt (en del) ekonomer bör den i Euroland rådande ekonomiska politiken i stället kallas orto­liberalism. Det är en ekonomisk teori som bygger på tyskt ekonomiskt tänkande från början av 1900-talet.

Den viktigaste principen är att staten ska se till att det finns tydliga rättsregler och effektiva institutioner som garanterar att marknaden fungerar väl. I korthet: en stark stat ska garantera rent spel. Det rimmar inte med det nyliberala stuket.

Det ortoliberala tänkesättet leder inte till några uttalade krav på att skatterna ska vara låga, eftersom låga skatter undergräver statens möjligheter att agera. Det eurolandsregeringar som utnämner det till ett centralt mål gör det alltså på eget bevåg.

Att räntorna för närvarande är så låga som de är, ibland under noll, är däremot följden av Eurolands gemensamma politik. Förhoppningen är att det ska stimulera ekonomin, locka till investeringar. Det har gått så där.

Ränteläget kan den vanliga medborgaren inte undgå att lägga märke till. Det ekonomiska instrumentet kvantitativa lättnader (quantitative easing, QE) är däremot okänt utanför kretsen av ekonomer och bankanställda. Det är ett av de redskap som ska se till att räntorna förblir låga, i väntan på att företagen ska börja känna för att investera. Men företagen har redan investerat, och det i hopp om en betydligt större tillväxt än den som råder. Väntan på investeringsvågen kan därför bli lång – trots att det kommit vissa tecken på att det börjar röra på sig den allra senaste tiden.

Kvantitativa lättnader började tillämpas för två år sedan och innebär att Europeiska centralbanken köper statsobligationer (skuldebrev) och andra värdepapper från banker eller företag i medlemsländerna. Värdet av de här transaktionerna är ansenliga inom eurozonen. Fram till mars i år beräknas det uppgå till ungefär 1500 miljarder euro.

I praktiken fungerar QE som skuldlättnad för euroländerna. Det land som gynnas mest är Tyskland (hundratals miljarder). Det land som gynnas minst (inte alls) är ... Grekland. Enligt Europeiska centralbanken uppfyller de grekiska statsobliga­tionerna inte kvalitetskraven, alltså köper centralbanken dem inte.

Nej, det behöver knappast påpekas att det är Tyskland som är den ekonomiska stormakten inom Euroland; det land som drar vinstlotten i de flesta ekonomiska sammanhang. Obalansen mellan Tyskland och övriga euroländer har vuxit ända sedan den monetära unionen trädde i kraft. Det innebär att alla andra måste tävla på tyska villkor.

I Tyskland har speciellt lönerna inom industrin hållits nere, man kan om man så vill kalla det en intern devalvering. Det är en följd av att det tyska konkurrenskraftsavtalet (för att använda den finländska termen) fastslår att landets välstånd förutsätter ett redigt överskott i bytesbalansen. Den tanken står både de stora politiska partierna, näringslivet och facket bakom. Den tyska industriarbetaren har valt eller tubbats att välja trygg sysselsättning framom höjd lön.

Enligt en rapport (Guillemette & Turner) skulle, om den ekonomiska balansen inom eurozonen återställdes, lönekostnader i Tyskland öka med 23 procent.

Som helhet betraktad är Euroland inte den framgångshistoria många hoppats på, ifall man jäm­ställer framgång med ekonomisk tillväxt, alltså. Med undantag för några få år har tillväxten i Euroland från millennieskiftet framåt varit klart lägre än genomsnittet för OECD-länderna.

Kanadas, Storbritanniens och Sveriges BNP har vuxit avsevärt snabbare.

Jo tack, det känner vi av.

Andra läser just nu
Kommentarer


Äldre kommentarer

Regler för kommentarer

Kommentarerna är ett forum för att diskutera artikeln och de tankar som artikeln ger upphov till, samt tillföra ny kunskap i ämnet.

Samtliga kommentarer förhandsmodereras. Modereringen sker med jämna mellanrum, förutom mellan 22.30 och 06.30 då ingen moderering och således ingen publicering av kommentarer sker.

Du får inte skriva kommentarer som bryter mot någon lag som tillämpas i Finland: göra dig skyldig till ärekränkning, sprida kränkande uppgifter om andras privatliv, hetsa mot folkgrupp, bryta mot tystnadsplikt m.m. Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om språk, ras, religion, kön eller sexuell läggning. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något nytt eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

Alla som kommenterar våra webbartiklar förväntas göra det under sitt eget namn. För att kunna delta i webbdebatten måste du ha ett Facebook-konto. Vi förbehåller oss rätten att helt och hållet blockera sådana kommentarsprofiler som vi bedömer som falska.

Likaså förbehåller vi oss rätten att välja vilka artiklar som kan kommenteras. Kommentarer under webbartiklar kan också bli publicerade i den tryckta tidningen, men besluten om vilka kommentarer som väljs ut till papperstidningen fattas av debattredaktören.

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan