När en fråga som är mycket angelägen – eftersom det i förlängningen kan handla om liv eller död – debatteras väldigt intensivt uppstår lätt en viss förvirring. Många frågor ställs av alla som känner sig berörda. I det här fallet är det väldigt många, därför att precis alla österbottningar i något skede av livet blir beroende av samhällets vårdapparat.

Något färre svar ges, eftersom frågan för rikspolitiker i maktställning bara är en av många frågor som finns på deras bord.

Ändå kan man inte annat än sluta upp i skaran av förvånade inför statsministerns svarslöshet.


När Juha Sipilä i lördags mötte allmänheten i Rewell Center fick han en rak fråga: Varför fick centralsjukhuset i Seinäjoki omfattande jour medan Vasa centralsjukhus inte fick det?

Frågeställaren var förvisso part i målet. Frågan kom från Vasa sjukvårdsdistrikts styrelseordförande Hans Frantz, tillika SFP-politiker i Vasa och en av dem som varit väldigt engagerade i debatten. Men det har ingen betydelse för frågan i sig.

"Jag kan inte svara på vilka kriterier som använts när Seinäjoki valts till ett av de tolv sjukhusen", sa statsministern. Med tillägget: "... men budskapet härifrån har nog gått fram." (VBL 28.2.)

Hade statsminister Sipilä verkligen inte tid att förbereda ett väl genomtänkt uttalande inför besöket i Vasa, där han måste ha vetat att han, säkert som amen i kyrkan, skulle mötas av en fråga av den här sorten?


Vårdreformen är denna regerings allra största projekt och jourförordningen – som i all hast kördes genom riksdagen på fjolårets sida – är en central del av det projektet.

Statsministern sa också att han inte vet ”i detalj vilka grunder som använts”. Detaljer skulle inte ha behövts. Men den allmänna riktlinjen för jourförordningen borde väl vara så väl förankrad inom regeringen att regeringens huvudman kunnat redogöra för den?

Juha Sipilä borde i Vasa ha kunnat ge ett handfast svar på varför 12 + 1-modellen var otänkbar.

Svaret kan eventuellt vara att en reträtt från siffran tolv vore att öppna Pandoras ask. Regeringen skulle få en rad andra centralsjukhus som också förlorar på vårdreformen i nacken.


Men: Vasa centralsjukhus är Finlands enda genuint och så gott som fullständigt tvåspråkiga centralsjukhus. Centralsjukhuset i Karleby. MÖCS, kämpar för att vara möjligast tvåspråkigt. Vid universitetssjukhusen i Åbo, Helsingfors och Tammerfors finns också ambitioner i varierande grad och det ska sjukhusen ha credits för. Men praktisk omständigheter – läs språkförhållandena i det omgivande samhället – komplicerar saken.

Tvåspråkighet är inte teori. Det hjälper inte att hänvisa till en vacker vision; det gäller att se till att det finns konkreta förutsättningar för att det ska fungera i praktiken. Det gör man inte genom att stegvis montera ner en fungerande struktur och montera upp den på ett annat ställe där de praktiska förutsättningarna är magra, samtidigt som man envist hävdar att det blir nog blir bra. Småningom. Eventuellt.

Någon ekonomi ligger det inte i ett sådant tillvägagångssätt.


I brist på klargörande uttalanden från statsministern kanske man i stället kan ty sig till det svar Centerns gruppordförande Matti Vanhanen gav i Korsholm härom veckan. Han sa att upplägget med 12 sjukhus med omfattade jour ”inte är Centerns idé utan blev följden av en svår kompromiss inom regeringen.” (VBL 15.2.) Vanhanen bekräftade alltså att modellen är resultatet av en politisk dragkamp. Centern tvingades svälja att inte alla arton landskap (landskapsmodellen är ett resultat av en mångårig Centersträvan) fick ett sjukhus med omfattade jour på grund av att Samlingspartiet inte alls är särskilt intresserat av landskapsupplägget. På den kanten är som känt mantrat i stället valfrihet.

Det som skulle bli en reform med patienten i centrum blev en sorglig fars där partipolitiken fick en huvudroll på patientomsorgens bekostnad.


Om Finland hade ett enda sjukhus med medicinsk spetskompetens inom ett visst område skulle regeringen då lugnt på sikt köra ner verksamheten också där? Till det kan man invända att tvåspråkighet inte är en medicinsk kompetens och att parallellen därför inte kan dras. Nej, men det är en faktor med stor betydelse för vårdkvaliteten och patienternas trygghet. Skulle ett enda också i praktiken helt tvåspråkigt sjukhus med omfattande jour verkligen inte rymmas inom Finlands gränser? Inser ansvariga politiker faktiskt inte vilket symbolvärde den här frågan har för det svensk- och tvåspråkiga Finland? Vilket det sorgliga budskapet till de berörda blir?

Hur lyckas man få det konkreta beslutet att gå ihop med de vackra ord om hur viktigt det tvåspråkiga Finland och svenskspråkiga medborgares rättighet är som Sipilä vid ett flertal tillfällen levererat? Sådant brukar kallas läpparnas bekännelse.

Och för att bredda synvinkeln och undvika anklagelsen om att bara tjata om språket: många kvalitativa faktorer talar också för Vasa.


Statsminister Sipilä är innerligt välkommen tillbaka till Vasa. Det återstår frågetecken att räta ut, gällande både Vasa och landet som helhet. Fem professorer Yle nyligen intervjuade var inte nådiga i sin betygssättning av vårdreformen som den ser ut nu.