Medelsnittet för OECD-länderna är 34 procent.

– Tidigare har man pratat väldigt mycket om att våra barn och unga inte trivs i skolan. Det här är egentligen den första undersökningen som jag fått ta del av där barnen trivs, säger Holmlund.

Skillnaden mellan pojkar och flickor är emellertid stor. När över hälften av pojkarna säger sig vara mycket nöjda med sina liv är motsvarande tal för flickor drygt en tredjedel. Holmlund tror att det här kan bero på att flickorna, som uppnår bättre studieresultat än pojkarna, har en benägenhet att ställa högre krav på sig.

Mellan åren 2003 och 2015 försvagades känslan av samhörighet klart inom OECD-länderna. Omkring 15 procent av de finländska eleverna känner sig utanför i skolan. Holmlund misstänker att en ökad segregering och individcentrering i samhället ligger bakom. Som följd har risken för marginalisering blivit större.

– Alla människor behöver bli sedda. Det kan hända att vi behöver en större lärartäthet och stödformer som kurator- och psykologtjänster för att fånga upp dem som hotas av att marginaliseras i ett tidigt skede, säger han.

Samma mängd, alltså cirka 15 procent, av eleverna kände att de blivit orättvist behandlade av läraren åtminstone några gånger under den senaste månaden. Det här motsvarar medeltalet i OECD-länderna. Holmlund anser att det skulle vara viktigt att reda ut vad som ligger bakom den här känslan.

– Vad som är sanning och vad som är en känsla är ju en sak, men man måste diskutera på skolorna. Välmående fungerar tvåvägs, mår lärarna bra i skolan så mår eleverna bra i skolan och vice versa, säger han.

De nedskärningar skolorna utsatts för ser han som en faktor som inverkar på välmåendet.

Prestationsmotivationen bland de finländska eleverna var den lägsta bland länderna som deltog i studien. Trots det var skolprestationerna bra. Holmlund tror att det kan bero på att skolan fokuserar så mycket på kunskap och på att eleverna förväntas vara aktiva.

– Vi har ju en skola och ett samhälle som är ganska prestationsfixerat. Det är säkert därför vi har klarat oss så bra i de här PISA-undersökningarna som mäter kunnande, därför att vi har en tradition av att prestera, säger han.

”Bra om pojkarna är nöjda trots svagare prestationer”

Peter Lindqvist, rektor för Oxhamns skola i Jakobstad, är förvånad över att det är så stor skillnad mellan hur flickor och pojkar ser på sin tillvaro. Han tolkar det som ett tecken på att flickorna ställer högre krav på sig själva medan pojkarna är mera tillfreds och tror sig ha bättre koll på sina liv och vad de klarar av att prestera.

– Om pojkarna är nöjda trots att de ligger efter flickor i prestationerna är det ju något positivt som man måste lyfta fram. Det är viktigt att lära sig att klappa sig på axeln fast man kanske inte har presterar det maximala, säger han.

Lindqvist skulle hoppas att också flickorna kunde känna sig trygga i sig själva och vara nöjda fast kompisarna någon gång presterar bättre. Han tillägger att det inte är själva kunskaperna i ämnet som är det viktigaste utan att man har ett positivt förhållande till att lära sig nya saker och våga ta sig an nya utmaningar.

Stefan Villanen, rektor för Kyrkoby skola i Sibbo tror att pressen på flickor är större.

– Flickor ställer lättare högre krav på sig. Plus att det i dagens samhälle finns många andra frågor som påverkar flickor i allt högre grad med utseende och hur man ska vara för att nå upp till vissa ideal, säger han.

Villanen anser att det skulle vara viktigt att i skolan föra fram att man får vara sig själv och att de ideal tidningarna visar upp inte är verklighet.

”Barn borde få vara barn längre”

Lindqvist ser det som oroande att så många unga känner sig utanför skolsamfundet. Han säger att gemenskapen, känslan av att man är ett team, är en viktig del av skolan.

– Mycket av den sociala samvaron har övergått till de sociala medierna. Man har kanske sin referensgrupp utanför skolan i ett helt annat sammanhang.

Villanen påminner om att det barn och unga kan betydligt mer inom teknik inte betyder att de är mognare än tidigare generationer.

– Det är bara det att de har haft möjlighet att öva sig på den biten, vilket man inte hade för 25-30 år sedan.

Han anser att skolorna och samhället överlag borde låt barnen vara barn längre.

Lindqvist funderar på om det att en del ungdomar känner sig orättvist behandlade i skolan kan ha att göra med att man är mer kritisk till det som lärs ut och kanske är mer mån om sina egna rättigheter. Det här ser han inte som entydigt negativt, tvärtom kan reaktion ha konstruktiva verkningar:

– Om man tar det till en diskussion om hur samhället ska vara med jämlikhet och rättvisa så kan det bli till och med en ganska bra diskussion i klassrummet, säger han.