Brändöborna gör som en del skottar och katalaner skulle ­vilja ­göra: deklarerar självständighet. Som framgår av onsdagens VBL handlar det dock om en tidsmässigt väldigt begränsad själv­ständighet. Den kommer att vara i tre junidagar. Brändö i Vasa är, liksom Hervanta i Tammerfors och Kemi­järvi nära östgränsen i norr, med i ett femårigt nationellt projekt. Det går ut på att öka samhörigheten bland dem som bor i stadsdelarna/staden. Åtminstone i Brändö och Hervanta, traditionella arbetarstadsdelar, är grunden redan lagd. I miljöer där folk behöver varandra, på grund av fattigdom eller utsatthet, föds i bästa fall samhörighet. ”Vi-andan växer sig starkast där den bäst behövs för överlevnad men också som försvarsmekanism mot omvärldens ­sociala nedvärdering, skriver Peter Ehrström i förordet till sin bok ”Brändö – en stadsdel med själ” (Scriptum 2005). Även om exempel på motsatsen till den aningen rosiga föreställningen förstås också finns. Skärps läget radikalt kan folk falla varandra i strupen. I Kemijärvi, som är hårt drabbat av struktur­omvandlingen – cellulosafabriken där lades ner 2008 – kan det ­vara kärvast att bygga samhörighet. De erfarenheter projektet ger ska användas för att skapa ­modeller för medborgarinflytande, användbara i hela Finland. Det är ­ytterst angeläget i en tid när många av de förändringar som är aktuella riskerar att göra det motsatta, beröva medborgarna ­inflytande. Dessutom är tidsandan samtidigt individualistisk. Varför ­dela bastu med andra när man kan köpa sig en lägenhet med en alldeles egen, snofsig bastu, garanterat privat? Men människans behov av samhörighet och den makt att på­verka som kan komma ur samhörigheten försvinner trots allt ingen­stans. Den ger sig till känna i varierande hög grad men försvinner gör den inte. Hur stark den blir avgörs bland annat av de samhällsstrukturer vi via våra politiker väljer. Hur hembygden utformas, både rent konkret i boendemiljön och mentalitetsmässigt. Finns det öppna miljöer där folk kan mötas, finns det öppenhet och lyhördhet från lokalpolitikernas och tjänstemännens sida? För många år sedan förirrade sig en finsk journalist till Molpe i Korsnäs. Han såg ingenting, det vill säga en by där det inte fanns något av värde att skildra. Han skrev så också och texten genom­syrades av frågan: Hur kan någon vilja leva och bo här? Så tänker vi alla någon gång vid åsynen av ett för oss anonymt ­litet samhälle någonstans, i Finland eller utomlands. Tänk norra Finland i november. Några hukande hus invid ­vägen, en busshållplats där vädrets makter gjort tidtabellen oläslig, en nerlagd butik, en sunkig bensinstation med ett litet café där ­totalt två personer med skärmmössor sitter och stirrar ner i blaskigt ­kaffe. Vid varsitt bord. Tänk en by eller en stadsdel du känner väl. Inte heller den ser kanske så mycket ut för världen en kväll i november. Men för dig vibrerar den av betydelse, minnen, känslor – därför att du "kan” den. Du vet vilka människor som tidigare trampat vägarna eller ­gatorna, vad som drabbat dem av glädje eller tragedi. Du vet en hel del – om än inte allt – om de nuvarande människorna. Vet vem som rör sig i de upplysta fönstren. Luften är tjock av redan levt och pågående liv. Men bara för den som kan läsa platsens historia. Utan rötter sprattlar vi hjälplöst i tidens tomrum. Men en hembygdskänsla som går på djupet inkluderar respekt också för alla andras hembygder.