Det finns över hundra daghem och grundskolor i Finland där finsk- och svenskspråkiga barn delar utrymmen. Men språkgrupperna möts sällan över de språkkulturella gränserna. I alla fall inte om man ska tro på slutsatserna från forskningsprojektet Språkmöten. Projektets slutredovisning hölls i Helsingfors på onsdagen. – Projektet utgick från de debatter om samlokaliserade skolors nackdelar som nu och då blossar upp, säger projektledare Fritjof Sahlström, forskare vid beteendevetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Han menar att det finns en obefogad oro för samlokaliseringens negativa följder för svenskspråkiga. – Det finns kring 100 samlokaliserade skolor och daghem i Finland och ändå diskuteras saken som om samlokalisering skulle vara något nytt. I själva verket är det en fungerande verklighet på många håll, säger Sahlström. Projektet genomfördes som ett samarbete med pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa och har i tre år följt verksamheten i fem svensk- och fem finskspråkiga skolor som verkar i samma fastighet. En av dem som för Åbo Akademis del varit engagerad i projektet är professor Michaela Pörn från pedagogiska fakulteten. – I alla skolor vi följde fanns ett positivt eller neutralt förhållningssätt till den andra språkgruppen. Det märkliga är att samarbetet mellan språkgrupperna i de flesta skolorna är litet eller nästan obefintligt, trots att man i själva verket är lite nyfikna på varandra, säger Pörn. En av de viktigaste orsakerna till att de samlokaliserade skolorna inte samarbetar sinsemellan har att göra med orsakerna till samlokaliseringen. – Man delar utrymme för att samlokaliseringen varit fördelaktigare för kommunen än att upprätthålla separata enspråkiga skolor, inte för att det skulle ge ett pedagogiskt mervärde, säger Pörn. Forskarna påpekar att det skulle finnas mycket utrymme för samarbete mellan språkgrupperna i dessa skolor. Men det kräver att alla anstränger sig. – Barnen finner inte varandra över språkgränserna om inte de vuxna hjälper dem. Det finns mycket man kan göra för att hjälpa barnen att hitta varandra. Men det kräver långsiktigt planerande och mycket arbete och vilja, säger Pörn. Framför allt behövs nya didaktiska verktyg för att hjälpa barnen att hitta varandra över språkgränserna. – Vi håller bland annat på att utveckla ett språkverktyg som vi kallar klasstandem. Där möts elever över språkgränsen och hjälper varandra med inlärningen av det andra inhemska språket säger Pörn. Trots att samarbetet mellan språkgrupper i de samlokaliserade skolorna är obefintligt finns ett lysande undantag. Det är Edsevö skola i Pedersöre. Pörn tycker att den skolan kan fungera som ett bra exempel för andra hur ett målmedvetet arbete kan ge en fungerande tvåspråkig miljö. -I Edsevö skola har man i 30 år målmedvetet jobbat för att få samarbetet mellan språkgrupperna att fungera. Alla pratar sitt språk, eleverna deltar i viss undervisning på det andra inhemska språket och ingen tycker att det är något märkligt med att en talar svenska och en finska, säger Pörn, och påpekar att samlokalisering inte är något att oroa sig för. -Om alla är överens om att samlokaliseringen är meningsfull och att det stärker bägge språkgrupper då skapas också ett pedagogiskt incitament för att bygga gemensamma skolor. Men det förutsätter att lärarna får ta del i planeringen, så som man gjorde då Vasa gymnasium och det finska gymnasiet i Vasa flyttade ihop.