Efter att bostadsminister Pia Viitanen (SDP) i våras efter ?Vänsterförbundets uttåg ur regeringen också övertog portföljen som kultur-  och idrottsminister har offentligheten kring kultur- och idrottsfrågorna varit mindre än under företrädaren Paavo Arhinmäkis ministerperiod. Det betyder inte att Viitanen på något sätt skulle ha legat på latsidan, men förutom undervisningsministeriet har ju hon som bostadsminister också en fot i miljöministeriet. Samtidigt finns det heller inga förväntningar på att Viitanen ska göra något annat än att fullfölja regeringsprogrammet och de riktlinjer hennes företrädare gjort. För det hände faktiskt en hel del under de föregående idrotts-  och kulturministrarnas verksamhetsperioder. Det finns nämligen mycket som förenar Paavo Arhinmäki och en av hans företrädare som kultur- och idrottsminister, Stefan Wallin.Bägge är i första hand kända för sitt fotbolls- och idrottsintresse fram om kulturintresset. Ändå verkar bägge ha varit uppskattade också i kulturkretsarna utgående från de strategiska val de gjorde kulturen till fromma. Den största skillnaden mellan herrarna var att Arhinmäki på ett konkret sätt utgick från att kulturen tillhör alla, speciellt barn och unga. Arhinmäki utgick också ifrån att möjligheten att delta i kulturella evenemang inte får bero på plånbokens tjocklek, och att kulturen dessutom måste finnas där människorna finns, i förorterna och på landsbygden. Som kulturminister lyfte han därför fram gräsrotskulturen. Det föll inte finkulturens anhängare i smaken eftersom allokeringen av resurserna, understöden, naggade finkulturens evenemang i kanterna. Samma satsning på barn, unga och gräsrötter genomsyrade även Wallins och Arhinmäkis agerande inom idrottspolitiken. Det har yttrat sig genom en stegvis omfördelning av resurserna från byråkratin i de stora grenorganisationernas kanslier till föreningarnas fältverksamhet. Det har behövts eftersom talkojobbarna inte kan hinna med allt. Det har i praktiken inneburit att vi nu har fler heltidsanställda tränare och instruktörer som jobbar på fältet med barn och ungdom. Och i denna fråga var det Stefan Wallin som under sin ?ministerperiod tog de första avgörande stegen. Arhinmäki fortsatte arbetet och har dessutom bidragit till att göra idrottsorganisationernas administrativa överbyggnad enklare och lättare. Den nya takorganisationen Valo grundades av Finlands Idrott, Ung i Finland, Kuntoliikuntaliitto och Finlands olympiska kommitté. De tre förstnämndas verksamhet och personal överfördes till den nya organisationen i början av 2013. I samarbetsförhandlingarna som följde på sammanslagningen försvann 28 man arbetsår. I nya samarbetsförhandlar var målet att minska bemanningen tre till tio av de återstående 50 man arbetsåren. Det har varit en smärtsam men nödvändig process. Men resurserna behövs på fältet för att öka barn och ungas intresse för fysisk aktivitet genom att säkra tillgången på ett tillräckligt antal duktiga ledare som förmår upprätthålla intresset för idrott och motion. Målet är att skapa ett livslångt intresse för motion och därigenom förbättra befolkningens funktionsförmåga, hälsa och välmående generellt. I det arbetet kommer minister Viitanen garanterat att följa den linje som hennes företrädare stakat ut.