För att bli invald i EU-parlamentet behövs det inte nödvändigtvis mycket pengar. Men det hjälper att ha en stor kampanjkassa. Fast ibland hjälper inte ens det. Den slutsatsen kan vi dra då de finländare som blev Europaparlamentariker samt deras ersättare redovisat sin valfinansiering. Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen satsade mest pengar – 184 000 euro – på att bli invald medan sannfinländaren Jussi Halla-aho hade den billigaste kampanjen med 4 000 euro. För en plats i EU-parlamentet behövdes i genomsnitt 72 000 euro. I genomsnitt satsade de invalda politikerna cirka 18 000 euro av egna pengar. Resten kom från partier och bidragsgivare. Alexander Stubb (Saml) hade den näst dyraste kampanjen med 127 000 euro. Så mycket kostade en plats i EU-parlamentet som han inte tog emot efter att ha blivit partiledare och statsminister. Stubb har haft givmilda donatorer och inte satsat en enda cent av egna pengar. Här finns i stället företag och privatpersoner bakom kampanjkassan. Bland Stubbs bidragsgivare finns bland andra ordföranden för SFP:s näringslivsdelegation Björn Wahlroos. Det är inte omöjligt att gå hela vägen med en blygsam insats. Jussi Halla-aho fick sina röster för 4 000 euro samt en främlingsfientlig retorik som har haft genomslagskraft i massmedia flera år. Att det numera finns ett visst mått av genomskinlighet i kampanjfinansieringen är bra. Det finns knappast något som är förvånande i parlamentarikernas redovisning över bidrags-givarna. Att – som exempel – arbetsgivarorganisationer och fackföreningar har velat hjälpa Miapetra Kumpula-Natri (SDP) till inval är inget anmärkningsvärt. Hennes kampanj för en plats i EU-parlamentet kostade för övrigt 87 000 euro. Att ge politiska bidrag i Finland har allt mer avdramatiserats. Bra så, för det måste vara tillåtet att stöda de politiska krafter som privatpersoner, organisationen och företag sympatiserar med. Men det är samtidigt till gagn för alla om korten läggs på borden och omotiverade misstankar om bindningar kan avfärdas. Nils Torvalds (SFP) bidrag får vi ändå inte veta i klartext. I hans budget på 50 000 euro gömmer sig 10 000 euro från Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland. Vem som har gett de pengarna är höljt i dunkel. Även om allt inte syns i kampanjredovisningen är den till stor fördel som – i första hand – en moralisk stöttepelare i finländsk politik. Men det går att ändra lagstiftningen för att få redovisningen än mer precis och genomskinlig. Nu är det dessutom enbart de tretton invalda och sex ersättarna som behöver redovisa för sina kostnader och inkomster i samband med kampanjen. Eftersom många av de icke invalda kommer att ställa upp i fler val kunde de mycket väl göras redovisningsskyldiga. En del av de som inte fick ett tillräckligt högt röstetal för inval i år kommer att få det i riksdagsvalet nästa år. I många sammanhang lyfts sociala medier fram som alltings saliggörande. Men det är inte där kandidaterna satsar sina pengar. Synligheten köps i tidningsreklam, tv-reklam, utomhusreklam samt genom att ge ut egna valtidningar och broschyrer. Stubb har fått både ros och ris för sin aktivitet på mikrobloggen Twitter, men den litar han uppenbarligen inte på då han ska föra en kampanj som ska nå ut till alla väljare. Stubb satsade stora summor på traditionell valreklam – liksom många andra.