Ingen verkar för tillfället veta vad de många konflikterna i Europa och dess närområden kommer att leda till. Ukrainakonflikten, Gazakrisen, inbördeskrigen i Syrien, Libyen och Egypten, Irak, Iran och en del afrikanska länder gör att det internationella säkerhetsläget känns instabilare än på länge. Dessutom har världssamfundet, alla de olika gränsöverskridande organisationerna som exempelvis FN och Röda Korset tappat i trovärdighet, eftersom de utnyttjats av enskilda stater som redskap för exempelvis spionage. Respekten för de gemensamma internationella spelreglerna existerar inte längre, och brotten mot internationell rätt blir allt vanligare. Hittills har alltför många länder blundat för de stora problemen, skjutit de etiska och moraliska frågorna åt sidan, och låtit en handelspolitisk pragmatism styra det egna agerandet. Utvecklingen har tagit en vändning där politik blandas ihop med religion på ett sätt som blir allt svårare att kontrollera. Utåt sett är fortsättningsvis USA och Ryssland centrala aktörer i nästan alla konflikter. Den tuppfäktningen är nu inne i en fas av sanktioner som gång för gång utökas. Också ett splittrat EU gör svaga ansatser att aktivera sig, men det är mycket prat och litet verkstad. Västländerna har under alla dessa år kritiserat människorättssituationen i exempelvis Ryssland och Kina. Men sedan har den ena delegationen efter den andra åkt till Kina och bedyrat för de kinesiska beslutsfattarna att den retoriken har man bara haft för sina egna väljare, och att människorättssituationen i Kina inte till någon del får vara ett hinder för affärerna. Politikerna får sina mandat av väljarna, och en väljare som har ett jobb att gå till är oftast en nöjd och solidarisk väljare. Men kutymen med att säga en sak och sedan agera tvärt emot, har urholkat moralen och trovärdigheten på alla nivåer. Vi ser dessutom, och kanske delvis därför, ett Europa där protektionismen, nationalismen och rasismen växer sig allt starkare. Ett Västeuropa som gått inför ett EU med fred och ekonomisk välfärd som målsättning baserat på demokratiska värderingar, har nu blivit så demokratiskt och öppet att invånarna i allt fler länder slår bakut. Det har medfört att nationalister och främlingsfientliga partier i snart sagt alla länder byggt upp en rätt bred plattform i allmännaval, på demokratisk väg. En så pass bred plattform att de etablerade partierna känner sig så pass hotade att de anpassat sin politik därefter. Detta avsteg från de ideal som utgjorde fundamentet för partierna då de grundades, har gjort att allt fler politiker numera går med fingret i luften och enbart känner efter varifrån det blåser. Humana värden och strävan att bygga idealsamhället har fått ge efter för strävan efter makt, inflytande och pengar. Från att tidigare ha jobbat i altruismens tecken, för det allmännas väl och ve, är det nu alltför många som enbart tänker på sig själva och den egna karriären och vinningen. Har den politiska idealisten ersatts av en skrupelfri despotisk affärsman som kallar sig politiker? Nu förhandlas om gemensamma åtgärder gentemot Ryssland. Parallellt begår olika ländernas statschefer direkta förhandlingar med Rysslands president Putin. Dubbelspelet fortsätter. Det som denna gång avviker från tidigare kriser är att samhällsklimatet i Europa ändrats så pass mycket totalt sett, att det nu är oförutsägbart vart denna förändring för oss.