Vanliga, idylliska, österbottniska byar hotar splittras. Särskilt gäller det Monäs. Orsaken är vindkraften, igen. Det svenska vindkraftsbolaget OX2, som vill bygga nio vindkraftverk i området mellan Monäs, Kantlax och Hirvlax, gick och lovade 350 000 euro till byarna om byborna lyckas övertala åtta besvärsställare att ta tillbaka sitt besvär. Det var ingen god idé. Egentligen är det inte förvånande att det ledde till öppna och förtäckta hot bland byborna. Det förvånande är att en av de hotade ställde upp i pressen och berättade om det (VBL 16.8). Det är bra att OX2 nu uppenbarligen drar tillbaka sitt erbjudande­ och inväntar sakens juridiska gång. Men en stor del av skadan är skedd för lokalsamhället. Det krävs rakryggad öppenhet för att minska misstron och återfå en sammanhållning. Lyckligtvis är de här delarna av Österbotten kända för rejäla tag, så det kan lyckas. Vindkraften tenderar att röra upp känslor. En orsak är ­tanken på en visuell förändring av landskapet. Det är en förändring av ­något som man vant sig vid sedan barnsben och i generationer. En annan orsak (det finns många vetenskapliga undersökningar­ att hänvisa till i de här sammanhangen, till exempel Klintman & Waldo 2008 vid Lunds universitet) är dålig dialog med de berörda. Det leder till inte bara motstånd mot vindkraften, utan ofta än mer motstånd mot de som vill bygga den. Omvänt, har vindkraftsetableringar gått smidigt när det lokala inflytandet har varit tidigt och stort och framför allt när det funnits ett lokalt ekonomiskt deltagande (som i Tyskland och Danmark). NIMBY (not in my back yard), alltså att man är för vindkraft i princip, men inte vill ha den nära sig själv, är en begränsande faktor. Men NIMBY är inte så avgörande som man ofta tror, de som är mot enskilda projekt är ofta också kritiska till vindkraften överlag. I vilket fall som helst tenderar attityderna att förändras. ­Regeln är att motståndet mot vindkraft är betydligt större innan den byggs ut än efter. Man vänjer sig och ser att farhågorna inte besannades. Så tenderar det att vara inte bara lokalt, utan även med attityderna överlag. Det finns de som hävdar att attityderna kommer att förändras i Finland precis som i Tyskland och Danmark. Vi är bara litet efter. Att det är det okända, tanken på nya element i terrängen, som avskräcker visas av att de elledningsgator som vindkrafts­parker behöver inte får samma uppmärksamhet, trots att de tar mer utrymme.­ Elledningar har alla sett i skogen, men inte vindkraftverk. Men vindkraftverk ska naturligtvis inte byggas överallt och var som helst. De rätta platserna måste hittas i en öppen dialog med ­alla berörda, inte minst skeptikerna. Det är inte sagt att Kröpuln mellan Munsalabyarna är rätt plats. Troligen är Replot inte rätt plats, annars skulle det väl redan byggas där. Det så kallade Märkenkall i nordöstra Korsholm kan vara en bättre plats, men det får processen utvisa. I Torkkola i Lillkyro byggs det i alla fall redan en vindkraftspark. Det blir sexton kraftverk på ett område med 130 markägare, långt från bosättning. Varken planen eller bygglovsansökan mötte några besvär. Nästa sommar snurrar rotorbladen. Torkkola är inte det optimala området vad gäller vindarna, men där kommer att produceras mer el än på de områden där ingenting blir byggt. Det måste finnas fler områden som Torkkola.