Makarna Köpsén i Vilhelmina kommun i norra Sverige förlorade dottern Agneta ombord på Estonia och på frågor om politikernas och myndigheternas hantering av katastrofen kommer ordet "hat" till användning. Från deras villa är det ett kort stenkast till sjön Malgomaj där dottern Agneta brukade bada under de korta lappländska somrarna. Men hon var rädd för djupt vatten, ville inte dyka under ytan och höll sig alltid i närheten av stränderna. I september 1994 hade Agneta, fyra andra gymnasieelever och tre lärare från Malgomajskolan varit i Litauen för ett utbytesprojekt. På morgonen 28 september ringde en annan förälder som hört om olyckan på nyheterna till Monica och frågade om hon visste vad färjan hette som gruppen åkt med. – Men det visste jag inte. Vi tittade på nyheterna och efter ett tag ringde jag en lärare på skolan och frågade om färjan hette Estonia. Först var han alldeles tyst och sedan sa han ja. Hopp och förtvivlan Efter det följde några dagar där alla drabbade i Vilhelmina slets mellan hopp och förtvivlan. Men ganska snart stod det klart att ingen från orten överlevt. – Vi var inte ensamma i tragedin. Det fanns proffsfolk från en krisgrupp, psykolog och skolsköterska som höll ögonen på oss. Hade man drabbats och suttit ensam i en storstad så tror jag att det varit väldigt mycket värre, säger Monica Köpsén. Dagarna efter katastrofen fick de, som makarna Köpsén och alla andra uppfattade det, löften från både avgående och tillträdande statsministern, Carl Bildt respektive Ingvar Carlsson, att allt skulle göras för att bärga fartyg och omkomna. Men dagarna och veckorna gick och inget beslut om bärgning togs. I stället lyfte det svenska Sjöfartsverket fram problem som skulle uppstå i samband med en bärgning. Sveriges regering tillsatte ett etiskt råd som rekommenderade att ingen bärgning skulle genomföras, Estonia skulle övertäckas med betong och gravfrid utlysas på platsen. I mitten av december tog regeringen det beslutet och mängder av anhöriga, däribland makarna Köpsén rasade mot vad de ansåg vara ett stort svek. Hatisk – Politikerna sade att allt som kunde göras skulle göras och vi tog det som ett löfte, säger Monica. – Jag är så hatisk mot de där två att det är tur att jag aldrig träffat dem, säger Sigvard, som också höll på att fysiskt attackera representanten från etiska rådet när denne kom till kyrkan i Vilhelmina för att informera. För att förhindra bråk satte sig ortens polismästare direkt bredvid Sigvard i kyrkbänken. Vid den här tidpunkten fanns det också anhöriga till omkomna som accepterade att Estonia blev en grav och ville lämna katastrofen bakom sig. I båda grupperna fanns dock ilska över att ingen lyssnade på dem. Osvenska känslor Makarna Köpsén och många andra anser att de fick upprättelse av den analysgrupp som regeringen tillsatte 1997 för att gå igenom hur samhället skötte hanteringen av Estoniakatastrofen. Kritiken var mördande. Politikerna och myndigheterna hade inte lyssnat till de anhöriga, men däremot väldigt mycket på Sjöfartverket. Etiska rådet kritiserades för en oklar roll, bristfälligt beslutsunderlag och inte minst för att all dokumentation från rådets möten försvunnit. I slutrapporten framträder en tänkbar förklaring till varför det aldrig blev någon bärgning. Människor inom politiken, myndigheter, kyrkan och medlemmarna i det etiska rådet blev både skrämda och upprörda över den hätska och hotfulla tonen från många anhöriga. Så mycket känslor var svårt att hantera och ansågs inte höra hemma i beredningen av en så stor fråga. Beslutet blev därför nej till bärgning. 10 år efter Estoniakatastrofen hade flera medlemmar i det etiska rådet bytt åsikt och ansåg då att man borde försökt bärga omkomna. Nytt nej till bärgning Analysgruppen som leddes av Peter Örn, tidigare bland annat folkpartipolitiker och generalsekreterare för svenska Röda Korset, rekommenderade 1998 att Sverige skulle försöka ta upp så många omkomna som möjligt. Den dåvarande ansvariga ministern, Mona Sahlin, reste till Finland och Estland, men fick inget stöd och den svenska regeringen beslutade återigen att inte bärga.