Sacharovpriset – EU-parlamentets yttrandefrihetspris – går i år till en kvinnosakskämpe som är en man. Namnet offentliggjordes i tisdags. Trots att det handlar om ett yttrandefrihetspris får mottagaren ta emot det mer på grund av sina handlingar än på grund av sina ord. Pristagaren heter Denis Mukwege och är läkare – gynekolog – i Demokratiska republiken Kongo, DRC. Landet fick när striderna­ i de östra delarna av republiken var som intensivast – som mest var sju olika arméer inblandade – rykte om sig att vara värsta tänk­bara plats att befinna sig på om man är kvinna. I maj 2011 rapporterade­ New York Times att en kvinna våldtas i DRC varje minut. Uppskattningen är att ungefär en halv miljon kvinnor utsatts för ­sexuellt våld. Mukwege hör till dem som, konkret och krasst, försökt sy ihop det som trasats sönder. I fjol intervjuades han av Elisabeth Rehn, i Yles intervjuserie ”Elisabeth möter”, och berättade då bland annat om en tvåårig flicka han opererat. Hennes ändtarm, urinblåsa och vagina var helt förstörda. Speciellt små barns sköra vävnader är svåra att operera, sa han. Han har bland andra haft en finländsk kirurg och vän, Veikko­ Reinikainen, till sin hjälp. Det sjukhus Mukwege grundade för tretton år sedan har sedan dess, om man räknar med sjukhusets mobila­ enheter, operarat omkring 40 000 kvinnor. Verksamheten inkluderar numera ett team jurister som kan bistå när offren återhämtat sig så pass att de också vill söka juridisk upprättelse. Det finns också ett litet antal män som fallit offer för våldtäkt i DRC. De ser oftare än kvinnorna självmord som enda utvägen. Våldtäktsvågen i DRC ses ofta som ett bjärt exempel på hur systematiska våldtäkter används som ett vapen, det ultimata sättet att förödmjuka och bryta ner fienden genom att krossa både individen och familjen. Det är numera ett vanligt synsätt, medan det för några­ decennier sedan ännu var kutym att betrakta våldtäkter i krig som ”misstag” det gärna kunde talas tyst om. En visserligen beklaglig med i grunden inte så viktig sidoeffekt. Just nu pågår i Oslo ett evenemang kallat Oslo Freedom Forum. Det samlar en varierande skara av människorättsaktivister från hela klotet. I fjol hörde en annan läkare verksam i Kongo, amerikanskan Lee Ann De Reus, till de medverkande. I sitt anförande var hon något kritisk både till epitetet ”världens värsta land för en kvinna” och talet om systematiska våldtäkter som ett vapen. Inte för att det inte skulle finnas täckning för den tolkningen utan för att den är förenklande och därför riskerar att skymma en djupare sanning, göra det svårare att se de strukturer som möjliggör övergreppen. I stället för att sätta fokus på enskilda berättelser – i värsta fall frossa i dem för att sedan raskt övergå till att förfasa sig över något annat – borde den som vill förstå det som sker fokusera på orsakerna. Att flickor och kvinnor kan våldtas en masse är en följd av ­synen på kvinnan som ett mindre viktigt objekt. När ett samhälles ­sociala, politiska och ekonomiska institutioner kollapsar till exempel till följd av krig finns inga spärrar kvar som skulle mjuka upp den grundsynen. Trots att Finland har fungerade sociala, politiska och sociala ­institutioner är olika former av våld mot kvinnor ett stort problem i vårt land. Siffran för hur många kvinnor som dör årligen till följd av våld, ungefär en i veckan, har inte sjunkit nämnvärt. Det kan man begrunda samtidigt som man applåderar Denis Mukwege.