Vetenskapen har gett oss mäktiga redskap för att bättre förstå oss själva. Det som en gång skrämde vettet ur folk och antogs ­vara ­bevis på att man hade samröre med djävulen känner vi i dag till som epilepsi. För 2 500 år sedan trodde världens ledande läkare att sjuk­domen som kallades kvinnlig hysteri uppkom ur att kvinnans livmoder reste genom kroppen och skapade emotionella svallvågor. Det trodde många ännu på 1800-talet och listan över symptomen gick på 75 sidor. Ett av dem var sexuella tankar. Kvinnlig hysteri som sjukdom försvann faktiskt inte helt ur psykiatrihandböckerna ­förrän på 1980-talet. Det är inte heller länge sedan alkoholismen blev klassad som sjukdom. Vi växer, som ras och som individer. Men det finns saker vi väljer att inte försöka förstå, dörrar vi inte vill öppna. Det är förståeligt, för bakom vissa finns ett mörker som vi inte kan hantera. Och det är obekvämt att famla. Men vissa tvingas famla och har ingen(ting) att falla tillbaka på och ingen de kan berätta sina hemligheter för. ”Kommer det någonsin att bli möjligt att komma ut ur garderoben om man är intresserad av barn? Så att man inte längre skulle ­tvingas gömma sin läggning, och inte tvingas ljuga när släktingarna frågar om man hittat en flickvän? Kanske en dag, det tror jag. Att samhället i dag inte accepterar pedofili har inte utrotat pedofilin och acceptansen skulle inte öka på pedofilin.” Så skriver en anonym finländsk bloggare som beskriver sig själv som en passiv pedofil. En pedofil som alltså är fullt på det klara med sin läggning men lyckas hålla sina drifter i styr. I andra ­inlägg beskriver han våndan över att han vill bli far men inte vågar ­skaffa barn av rädsla för att inte kunna motstå sina impulser. Det är ­skakande läsning. Med bara några få meningar blottlägger skribenten – pedofilen­ – en oerhörd ångest som aldrig syns eller hörs, men som ­krossar drömmar och skakar livets grundvalar. Men samtidigt är resonemanget så svårt att ta till sig, bearbeta och göra något vettigt av ­eftersom det inte finns någon annan grupp människor på denna planet som väcker så starka känslor som pedofiler. En känsla de ­inte väcker är empati. De senaste åren har attityderna ändå luckrats upp i den meningen­ att de här historierna nu finns på nätet. En som väckt många känslor är fallet Adam, en 16-årig kille som tidigt inser att han är pedofil och blir livrädd. Han söker till slut hjälp men möter oresonligt hat hos psykologen som han öppnar sig för och får utstå hot och där rök den terapin. Sådant lär inte sänka tröskeln för att söka hjälp. Men för ­första gången någonsin planerar bland annat Åbo Akademi nu en utbildning för psykologer, sexologer och terapeuter som ska ge dem verktyg att hjälpa pedofiler, och inte en dag för tidigt. Med allt vi i dag vet inom psykologin är det inte tjänligt att ­bara klassificera dem som pedofiler och låta det vara bra med det. De är människor – även om de bär på känslor och fantasier som verkar komma ur mörkrets hjärta. Vi är alla invecklade varelser upp­byggda av stjärnstoft och hopkopplade av kemiska kontakter som gör oss till de vi är. Pedofilin försvinner inte genom att vi blundar, hotar ta lagen i ­egna händer eller hatar. Hur långt kan vi komma så länge stigmat är så massivt att pedo­filen inte ens vågar lita på en terapeut?