Som väntat röstades medborgarinitiativet om att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan ned av riksdagen – rösterna föll 134–48. Lika väntat var det att omröstningen klämförslaget för att utreda försök att läsa ryska i stället för svenska i vissa regioner blev jämn – rösterna föll 93–89. Nu ska det alltså utredas om svenska ska bli frivillig för en del skolungdomar. Det får ses som positivt att svenskundervisningen har ett ­solitt stöd i alla partier – utom i ett. Hos Sannfinländarna röstade ­samtliga ledamöter för avskaffande av obligatorisk svenskundervisning. Inte heller partiets riksdagsledamot från Vasa – Maria Tolppanen – ser någon nytta med att finska barn lär sig svenska. Negativt i gårdagens beslut är att undervisningen i svenska riskerar att inte vara hundraprocentig i framtiden. Detta trots att bland annat riksdagens kulturutskott har kommit fram till att en sådan reform har en rad negativa effekter och de – hos vissa – förväntade positiva effekterna är ytterst tveksamma. Även om medborgarinitiativet har förkastats den här gången kan vi befara att frågan inte är avförd från dagordningen för gott. Inget hindrar ett nytt medborgarinitiativ. Och inget hindrar ett regeringsparti från att initiera skolsvenskan till ytterligare en riksdagsbehandling. Vi vet inget om nästa regering sammansättning, men finns Sannfinländarna med i regeringsbasen lär det dess­värre inte dröja länge innan svenskundervisningen är uppe på agendan igen. Nu skulle det vara viktigast att avdramatisera språk­inlärningen och användningen av språk – i stället för att låta den sannfinländska motsättningspolitiken få än värre genomslags­kraft. Det gäller svenska, men också andra främmande språk. Rädsla att göra fel skapar uppenbart hinder för att använda främmande språk, och utan praktisk användning av språk är det svårt att utveckla kunskapsnivån. Vi måste hitta svar på frågorna kring hur språkundervisningen ska göras användarvänlig, om det uttrycket tillåts. Att kunna göra­ sig förstådd på ett främmande språk är utan tvekan den största motivationen för att vilja lära sig. Men vi måste hitta ett sätt så att vi kan nå den brytningspunkten. I Korsholm blev frågan kring praktisk användning av språk mer eller mindre ofrivilligt aktualiserad den här veckan. De tvåspråkiga­ grupperna i barndagvården kom till som en nöd­lösning för att lösa bristen på dagisplatser i kommunen. Grupperna fungerar så bra att föräldrar protesterade mot att ändra på det systemet. Det gjorde föräldrarna rätt i. Nu har ­politikerna reagerat och det finns knappast något som längre kan ­stoppa den fungerande verksamheten som i princip inte finns. Det spelar ingen roll om tvåspråkiga avdelningar kostar mera. Vissa saker är värt priset som måste betalas. Att barn får en naturlig kontakt med främmande språk är något som ska få kosta ­mera. Och språkinlärningen ska naturligtvis gå åt två håll – finska för svenskspråkiga och svenska för finskspråkiga. Det är inte rätt att vi ägnar mycket tid åt språkundervisning som inte ger resultat. Målsättningen måste vara att ingen svensk­språkig ska gå ut skolan utan att klara sig på finska. Liksom att ­alla finskspråkiga ska kunna använda svenska efter många års studier av språket. Lyckas vi skapa möjligheter för unga att faktiskt lära sig att kommunicera på andra språk än det egna modersmålet så minskar också risken för sannfinländsk språkpolitik i framtiden. Varför ska någon vara mot det den kan – och inser att den har nytta av?