Samtidigt som förtroendet för myndigheter och demokratiskt valda institutioner sjunker har vi fått en helt ny skara makthavare som styr och ställer. Statssekreterarna är en av dessa nya grupper. Under den gångna regeringsperioden har vi ­i Finland haft hela 24 statssekreterare på de olika ministerierna. De fungerar som politiskt utnämnda specialmedarbetare åt ministrarna, men har samtidigt en tung beredande roll i det nationella besluts­fattandet. Statsministerns högra hand Olli-Pekka Heinonen (Saml), omsorgsministerns medhjälpare Ulla-Maija Rajakangas (SDP) och försvarsministerns vapendragare Marcus Rantala (SFP) är några exempel på statssekreterare som har hållit hög profil i de stora samhällsreformerna. Statssekreterarna är furstligt avlönade. Till exempel kommer Olli-Pekka Heinonen upp i en årslön om drygt 160 000 medan Ulla-Maija Rajakangas kammar hem drygt 140 000 euro i året. (Yle 3.11.2014). Marcus Rantala och social och hälsovårdsministerns statssekreterare Pia Pohja har haft en årslön om 134 000 respektive 122 000 euro. Snart är det igen dags att utse en helt ny medarbetarstab för den nya regeringen. På vilka grunder statssekreterarna utnämns får allmänheten aldrig veta. Denna nya, så kallade policyprofessionella yrkeskår, har satts under forskarlupp i Sverige. Anledningen är att gruppen tenderar att växa och den rör sig i politikens finrum utan att vara politiskt vald. De policyprofessionella uppträder också som politiska sekreterare, politiskt sakkunniga, presschefer, näringspolitiska experter och välfärds­utredare. Forskningsresultaten har presenterats i boken ”Makt utan mandat” samt i en debattartikel i Dagens Nyheter (18.4). Forskarna Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors har kommit till att de policyprofessionella stärker pengarnas inflytande över politiken och försvagar demokratin. I Sverige uppskattas de uppgå till 2 500 personer. Precis som hos oss är de företrädesvis unga, huvudstadsbaserade jämte högutbildade och de utmärks i regel till en mycket stark vilja till politisk makt. Däremot är det sällan intresserade att själva kandidera i val. Den traditionella formen för politisk påverkan uppfattas som alltför långsam och oglamorös. Forskarna har till och med fått fram att de policy­professionella har en övervägande negativ bild av den representativa demokratin. De uppfattar sig själva ha mer makt än sina folk- och medlems­valda uppdragsgivare. Den politiska makten inom partier och organisationer har således både professionaliserats och ­centraliserats. Dessutom har partierna på det här sättet dränerats på sin förmåga att själva generera politiskt nytänkande. Alltså är det naturligt att de politiska partierna i dag ligger förhållandevis lågt på den medborgerliga förtroendeskalan. Förtroendet för institutioner som folk kan rösta på är i regel lägre än förtroendet för de institutioner man inte kan rösta på (universitet, polis, domstolar och sjukvården). Sannfinländarna har inte tidigare varit i regeringsposition. Men inget i dagsläget talar för att det partiet skulle avstå från traditionen med stats­sekreterare. Till och med de finlandssvenska fonderna finansierar policystrateger som fungerar utan folkligt mandat. Varför accepterar vi denna utveckling? En förklaring är säkert att företrädarna för dagens finsk- och svenskspråkiga massmedier är så allierade med makten att de varken vill eller förmår sätta fingret på sjuka punkter. Mer oberoende medier skulle ge mer av debatt, som i sin tur har en sanerande effekt i samhället. De rikssvenska forskarnas debattartikel om politikproffsen finns här