”I dag vänder Europa blad”, hävdade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker när han tidigare i år inför Europaparlamentet i Strasbourg presenterade sin investeringsplan för Europa värd 315 miljarder euro. Många EU-länder har svårigheter med jobben och konkurrenskraften. Tanken är att massiva investeringar i infrastruktur, utbildning och annat ska få i gång den europeiska ekonomin efterkrisen. Men det är knappast rätt att skuldbelägga EU för lågkonjunkturen. Problemet är att alltför många medlemsländer har undvikit att genomföra nödvändiga reformer i en värld som förändras allt snabbare. I stället för att agera har man blundat för den verklighet som förenar de europeiska länderna: 1) demografin, eftersom Europas befolkning blir äldre, 2) miljö- och klimathotet, där vi alla ser den tilltagande växthuseffekten, 3) energifrågan, där det framför allt handlar om unionens egen självförsörjningsförmåga, och 4) globaliseringens utmaningar, och då handlar det inte enbart om att kunna behålla konkurrensförmågan och sysselsättningen. För sin egen överlevnads skull kommer EU ofrånkomligen att tvingas satsa betydligt större resurser än hittills på globaliseringens skuggsidor som bland annat välfärdsgapet skapat: fattigdomen, flyktingströmmarna, den internationella brottsligheten, människo- och droghandel, terrorism och konflikter. Mitt i allt detta håller EU på och går upp i limningarna eftersom det krisat till sig på alla delområden. Efter att krisländerna Portugal, Spanien och Italien ekonomiskt fått näsan över vattenytan föll Grekland överbord och ser ut att drunkna. Bland de välbeställda länderna har exempelvis Storbritannien folkomröstning om EU 2017. Premiärminister David Cameron är omgiven av EU-fobiska partivänner, som när som helst kan fälla regeringen. Blir det nej till EU i folkomröstningen så är skilsmässan mellan Skottland och England i det närmaste ett faktum. EU slits isär mellan lönesänkande, åtstramande, privatiserande, bankräddande nyliberaler, främlingsfientliga nyfascister och gryende vänsterrörelser som alla i sig vill ta EU ur krisen, men med andras pengar. Hanteringen av den ekonomiska krisen har varit ett haveri, och unionen skördar nu vad den sått. Samtidigt har det säkerhetspolitiska läget i Europa försämrats märkbart genom Ukrainakrisen. EU har inte klarat av att föra en enhetlig och strategiskt underbyggd politik gentemot Ryssland, något som Putin direkt utnyttjade. Resultatet är att USA och Ryssland startat en kapprustning vid Rysslands europeiska gränser med en retorik som för tankarna till det kalla krigets dagar. Det är uppenbart att EU:s ledarskap hittills har bagatelliserat kritiken mot EU, men missnöjet sprider sig och samhällsoron ökar. Nationalismen och protektionismen tilltar. Många frågar sig nu vad vi ska ha EU till. Ekonomin rasar, den europeiska välfärdsmodellen är hotad och när allt färre medborgare upplevt världskrigens fasor behövs kanske mer än fredstanken som bärande vision. Räcker Junckers nya tillväxtsatsningar till, eller vad krävs för att unionen ska lyckas överbrygga välfärdsgapet? Vad krävs för att Europa 2020-strategin ska lyckas lyfta miljoner européer ur fattigdom? Och vad betyder de högerpopulistiska partiernas framgångar för diskussionen om att omfördela mer resurser inom unionen? Det är lätt att vara pessimist, pessimisterna blir ju aldrig besvikna.