Den humanitära katastrofen på Medelhavet har medfört att diskussionen om invandringen nu förs starkt i hela Europa. Många talar om det muslimska hotet. Det går att analysera hotbilderna ur olika synvinklar. Enligt forskaren Tuomas Martikainen, från början av augusti direktör för Migrationsinstitutet i Åbo (Meddelanden från Åbo Akademi 5/2015), utgår det demografiska hotet från att ­muslimernas andel kommer att växa, men den sannolika prognosen tyder på en moderat, inte en explosionsartad ökning. När det gäller de ­terroristledda extremistiska rörelserna är det en realitet, en ­verklighet som existerar. Det finns inga vattentäta skott mot någon form av extremism oberoende av hur höga murar man bygger. Men vi talar inte enbart om envägstrafik. Recessionen har också fått många ambitiösa finländska ungdomar att söka lyckan utomlands. Finländarna har också det senaste seklet i hundratusental sökt sig än till Amerika än till Sverige i jakt på en bättre framtid, så vi ska kanske inte kasta sten i glashus. Samtidigt är finländaren i gemen väldigt tveksamt inställd till invandring. Den tveksamheten är enligt undersökningar jämnt fördelad över såväl parti- som språkgränserna. Vi har dessutom svårt att se skillnaden mellan kvotflyktingar, asylsökande och arbetskraftsrelaterad invandring Många känsloladdade och problematiska frågeställningar styr invandringen och gör diskussionen alltför snäv. Det har vi återkommande kunnat konstatera också i den finländska debatten. Speciellt om diskussionen reduceras till att lyfta upp enstaka känsliga och tragiska händelser. Problemen ska inte negligeras, men är sällan en bra utgångspunkt för att förstå invandringen eller integreringen av invandrarna i ett större perspektiv. De invandrarkritiska pekar ofta på att man inte får vara för naiv. En del viftar med rasistkortet medan andra kallar sig invandringsrealister. Enligt Martikainen finns det kanske förväntningar på att invandrarna ska vara idealpersoner, men onda och goda människor finns inom alla kulturer, också den finländska. Mycket har förändrats i Finland, kanske inte bara hos de som inte har det så bra på grund av förändringarna på den finländska arbetsmarknaden. Med 330 000 arbetslösa arbetssökande frågar sig många om vi verkligen behöver mer arbetskraft utifrån? Partipolitiskt torde det enligt Martikainen vara enbart bland Sannfinländarna som det finns medlemmar, ett bestämt block, som engagerat sig i politiken först och främst på grund av invandringspolitiken. Sannfinländarna har lyckats väl i sin invandringsrealistiska retorik, så bra att andra partier ofta tar ställning i Sannfinländarnas frågeställningar. Den sannfinlänska retoriken består enligt Martikainen av olika element. I retoriken ingår bland annat en nationalistisk kärna, en inbyggd värdekonservatism men också ett antireligiöst element. Samtidigt finns ett slags idealisering av kulturella och språkliga skillnader, en form av kulturessentialism, som utgår från att kulturerna är så olika att de andras plats inte är här eftersom olikheterna gör en anpassning omöjlig. Motpolerna i invandrardebatten har dessutom svårt att ta till sig varandras argument. Man lyssnar inte på vad den andra har att säga. Samtidigt är Finland som en liten och exportberoende nation beroende av all talang vi kan få, såväl inhemsk som utländsk. Det bidrar till en bättre framtid för oss alla. Det minsta vi därför kan kräva är en nyanserad, på värderingar och mångsidig fakta baserad invandringsdebatt, att se möjligheterna inte enbart hoten.