Det var nio allvarstyngda män som ställde sig framför ett medieuppbåd i Villa Bjälbo på måndag förmiddag. Ministrarna Juha Sipilä, Alexander Stubb och Jari Lindström målade i sparsmakade ordalag upp bilden av ett land på gränsen till djup kris. Stubb planterade, knappast av en slump, flera gånger ordet ”Grekland” i sitt anförande. Några större överraskningar bjöd presentationen av regeringensförslag till samhällsfördrag inte på. Mest anmärkningsvärd var kanske avsaknaden av konkreta förslag. Orsaken till det är troligen att de stora fackförbunden knappast skulle gå med i förhandlingarna annars. Det förslag som på förhand uppmärksammats mest, förlängning av arbetstiden, var sannolikt ett av de största hindren. I stället framställdes det som att man nu börjar från rent bord. Men regeringen har kvar sina tidigare mål: Sysselsättningsgraden ska höjas till 72 procent och 110 000 finländare ska få jobb. Konkurrenskraften ska ökas med fem procent och de offentliga finanserna stärkas enligt ett givet mått. Om inte detta uppnåtts i form av mätbara resultat i mars 2017, verkställer regeringen de i regeringsprogrammet uppställda hoten: nedskärningar i bland annat barnbidrag, pensioner, studiestöd och arbetslöshetsskydd. Det är alltså inte bara förhandlingsparternas förmåga att nå konsensus som sätts på prov. Det krävs också en virtuos uppvisning på högsta nivå i ämnet nationalekonomi. Alternativen för att på arbetsmarknadsnivå höja Finlands konkurrenskraft är inte särskilt många. Det kan i praktiken intehandla om mycket annat än någon form av lönesänkningar. Eftersom facken svårligen kan gå med på faktiska löneminskningar, återstår få andra metoder än förlängd arbetstid. Hur det i sin tur ska omvandlas till en mätbar förbättring av den offentliga ekonomin är en minst sagt knepig ekvation. Lönesänkningar kan i teorin sänka enhetspriset på en produkt. Men för att det ska ha någon praktisk betydelse förutsätter det en redan befintlig stark efterfrågan på produkten. Frågan är om det finns brister redan i problemformuleringen. Är problemet låg produktivitet, alltså att vi producerar för lite jämfört med kostnaden? Eller är problemet ett lågt värde på produktionen, alltså bristande utbud av tillräckligt attraktiva produkter för exportmarknaden? Skillnaden är väsentlig. Att regeringen – och Finlands Näringsliv EK – utgår från det förstnämnda står tämligen klart. Utveckling av attraktiva exportprodukter låter sig heller inte göras vid förhandlingar mellan fack och arbetsgivarförbund. Följaktligen konstaterade också Tjänstemannacentralorganisa­tionen STTK:s ordförande Antti Palola att det är arbetstagarna som nu kommer att dra det tyngsta lasset. En avgörande fråga för hela samhällsfördraget blir sannolikt i vilken grad även arbetsgivarsidan kommer att dela på bördan. Det behövs mer än en allmän vädjan till höginkomsttagare och företag om att ”delta i talkot”, vilket i stort sett är det enda som hörts hittills i det avseendet. Regeringen har visserligen hängt upp en morot åt fackförbundeni form av sänkt inkomstskatt. Men den sänkningen förutsätter att det eventuella resultatet av fördraget ska vara mätbart och uppfylla regeringens målsättningar i mars 2017. Och det är i dagsläget inget mer än en from förhoppning.