Innan man inleder en utbildning – vilken som helst – måste det väl finnas en stabil, faktabaserad utredning av det behov utbildningen ska svara emot? Kan en svensk enhet vid Helsingfors universitet, som vill ägna sig åt en ny typ av flerspråkig lärar­utbildning, beviljas undantag från den regeln? Åbo Akademis kansler Ulrika Wolf-Knuts aktualiserar frågan i en debattartikel i dag. ”Vad är det med lärarbehovet i huvudstadsregionen som gör det så diffust att man inte kan få fram ett rikt­givande tal som tål dagsljus?”, frågar hon. Svårigheten med att få fram faktaunderlag bekräftas också av andra ÅA-källor. Det bäddar oftast för misstanken att fakta är ­underställt andra strävanden. Universitetsvärlden hotas precis som under­visningen i stort av nedskärningar. Hur illa ute är en liten forskningsinriktat svensk enhet vid landets största universitet mot den bakgrunden? Stämmer det att den svenskspråkiga pedagogiska enheten vid HU är nedläggningshotad? Det skulle förklara en del av de utspel som gjorts de senaste åren, med uppbackning av Hufvudstadsbladet som ofta återkommit till temat ”stor andel obehöriga lärare i Helsingforsskolorna”. Vi lever i en tid då konspirationsteorierna blomstrar och inslag av dylika finns också i diskussionen­ om lärarutbildningen i Svenskfinland. Är tanken att dragkampen om lärarutbildningen upp­kommit i första hand för att HU-enheten kämpar för sin överlevnad en sådan? Hur som helst; just för att undvika spekulation är det viktigt att lägga fakta på bordet. Givetvis kan man ur ett huvudstadsperspektiv ­resonera som så att man genom en konkurrerande­ lärarutbildning i Helsingfors slår två flugor i en smäll. Räddar en (eventuellt) hotad svensk ­enhet och får en ”ikioma” lärarutbildning som givetvis kommer att bli mycket bättre än den i Vasa. Men har inte också ”huvudstaden” (alternativt SFP i ­huvudstaden) ett ansvar för hela Svenskfinland? Borde inte speciellt huvudstaden odla ett helhetstänk? Finns det andra möjligheter att på lång sikt trygga­ den på flerspråkighet och mångkulturalitet inriktade pedagogiska forskning som sker vid HU-enheten än att koppla den till lärarutbildning? Den planerade lärarutbildningen är enligt nuvarande upplägg nära knuten till den forskningsinriktning enheten har. Naturligt på sitt sätt, men en antydan­ om att det var forskningens intressen som kom först, sedan skolvärldens. För övrigt: Ska Helsingforsutbildningen fokusera­ på mångkulturella elever i svenska skolor kommer den att utbilda för den österbottniska arbets­marknaden. Det är här, inte i huvudstaden, som det finns mångkulturella elever i svenska skolor.

Fondernas roll

I ett annat debattinlägg (VBL 17.10) betonar Svenska­ kulturfondens delegationsordförande Ann-Luise Bertell att fondens uppgift är att se till helheten. Inlägget är en kommentar till en VBL-­ledare (13.10), där det heter att södra Finland – ”med fondernas goda minne” – kör över Öster­botten i lärarutbildningsfrågan. Kulturfonden kunde, i helhetens intresse, ha bidragit till kostnaderna för ÅA:s utlokaliserade lärar­utbildning i Helsingfors för länge sedan. Det har genom åren funnits många möjligheter till det, eftersom det ordnats flera tiotal sådana. Men fonden valde att stöda lärarutbildning i huvudstaden först när också Helsingfors universitet kom med i bilden. Varför? För den gedigna erfarenhet av lärar­utbildning på svenska som HU sitter på? Pedagogiska fakulteten i Vasa har utbildat lärare­ sedan 1974. Lika länge har utbildningen ifrågasatts, mer på känslomässiga och regionalpolitiska grunder än på rationella. Ingen annan utbildning vid ÅA har uppfyllt ­examinationsmålen lika effektivt som lärar­utbildningen. Så befriande det vore om misstron i Helsingfors skulle vädras ordentligt en gång för ­alla, i stället för detta enfaldiga upprepande av fördomar om att lärarbristen i söder skulle vara ­direkt kopplad till ”den låga kvaliteten” i Vasa.