En färsk medierapport beställd av kommunikations­minister Anne Berner (C) drar slutsatsen att Yle de facto snedvrider marknaden och således kan ha en negativ effekt på de kommersiella medie- och tidningshusens verksamhet. Det är ingen hemlighet att tidningshusen – på enskilda håll och kollektivt genom Tidningarnas Förbund – påpekat detta en längre tid. Rapporten­ väcker ett visst hopp inom tidningsbranschen, att åtminstone få fram klara och tydliga spelregler­ som gör att alla kan vara verksamma på medie­arenan på något sånär likvärdiga grunder. Nu inväntar man den parlamentariska arbetsgruppens rapport, som blir klar i vår. Den är mer avgörande än ministerns arbetsgrupps rapport. Den enskilt mest uppseendeväckande slutsatsen i den färska rapporten är: Yles strategi är att maxi­mera publiken och sträva efter att bli marknads­ledande. Den slutsatsen stöder tidningshusens syn på situationen just nu, men väcker stor förvåning på Yle: ”Vår strategi är inte att bli störst. Och vi för­söker inte maximera publiken, vi försöker nå ut till ­alla för att alla betalar”. Det säger Svenska Yles chef Marit af Björkesten i VBL 9.12.2015. Kanske är det här pudelns kärna ligger, för det gömmer sig en liten paradox i det uttalandet, eller den strategin om man så vill. Genom att försöka nå ut till alla, så försöker du samtidigt bli störst. Inget annat medieföretag i Finland drömmer om att nå ut till alla. Med de beslut som fattats de senaste åren har man alltså skapat en situation där alla (nästan) måste betala det som tidigare hette tv-avgift. Att transaktionen sker automatiskt i samband med beskattningen gör att få över huvud taget reflekterar över det. Samtidigt sätter det naturligtvis press på Yle att, precis som af Björkesten säger i VBL, nå ut till alla eftersom alla betalar. Paradoxalt? Ja. Komplicerat? Ja. Och utan en definierad roll, ett tydligt uppdrag och klara spelregler är det lätt att – utan att desto mera reflektera över det eller ens inse det – med skattepengar trampa in på nya områden och snedvrida en marknad. Den färska rapporten gör ingen större distinktion mellan nationell nivå och regional-/lokalnivå. För att inte tala om hur den finlandssvenska marknaden reagerar på Yles allt mer skrivande journalistik på sina svenskspråkiga, regionala, digitala nyhetsplattformar – med snabb nyhetsrapportering i form av artiklar, skrivande gästkolumnister, liverapportering i textform, krönikor och kolumner i textform. I Österbotten är det de facto en väldigt stor skillnad på hur Yle Österbotten och Yle Pohjanmaa driver sina respektive nyhetsverksamheter – ett ­tecken på att public service-uppdraget inte är helt tydligt utan kan tolkas lite hur man tycker. Där den finskspråkiga nyhetsverksamheten mera anammar­ den publiceringsform som ju Yle i grunden verkar från, nämligen broadcasting (radio och tv) med regionala radio- och tv-nyheter, så kör den svenskspråkiga nyhetsverksamheten lika hård satsning mot skrivande journalistik på webben, som man gör mot radio. Regionala tv-nyheter på svenska produceras inte. Från första stund i den här debatten har tidnings­husen efterlyst en grundlig utredning av Yles uppdrag och roll, och krävt att det dras upp tydliga spelregler för hur den nya finansierings­formen av Yle inte ska skapa en orättvis eller snedvriden konkurrenssituation. Hittills har man misslyckats på alla dessa fronter, men veckans rapport, som fungerar som grund till den parlamentariska rapporten som kommer nästa­ år, låter förstå att public service-bolagets uppdrag och roll inte är helt stöpt ännu. Den här frågan handlar inte om att Yle bör få ­mindre pengar, den handlar om att pengarna ska användas rätt och i enlighet med en tydlig uppdragsbeskrivning som fortfarande saknas. Det mest fatala vore om konsekvenserna blir att man skär ner i Yles svenskspråkiga verksamhet och drar in svenskspråkiga tv- och radiokanaler. Yle är bra och behövs både analogt och digitalt. Konkurrens är bra och nyttigt. Men det ska ske på lika villkor.