S:t Karins beslut att trotsa det statliga utredningstvånget blev en katalysator för en ny, österbottnisk debatt om kommunreformen. SFP:s vice bas Åsa Gustafsson har varit i särskild fokus, inte minst för att hennes röstning i S:t Karinsstyret kom att bli ett avsteg från den linje som omfattas av hela Svenska riksdagsgruppen och som SFP har förbundit sig till i regeringen. På ett plan är Åsa Gustafssons beslut helt förståeligt. Om S:t Karins stadsfullmäktige ändå inte under några som helst omständigheter tänker rösta för sammanslagning med Åbo kan det kännas rätt onödigt att utreda. Ur ett S:t Karinsperspektiv framstår också regeringens tankar om en regional omröstning helt främmande. Åboborna är så många att de med lätthet kan köra över förortens folk som inte bidrar till Åbo med särskilt mycket mer än sina bilavgaser då de åker till och från jobbet. Det är väl snarare tvärtom så att S:t Karins och Resos satsningar på utrymmeskrävande handel har lyckats få en hel del Åbobor att förlägga sina bulkvaruuppköp till grannkommunen. Vi kan således anta att de talrika Åboborna i en eventuell framtida folkomröstning gladeligen röstar för att snyltar- eller russinplockarkommunerna utanför staden tvångsinkorporeras med Åbo. S:t Karins enda hopp om fortsatt självständighet kan ställas till grundlagsutskottet och dess eventuella slutsats om att denna regionalomröstning strider mot den grundlagsstadgade principen om kommunalt självstyre. För många lokalpolitiker med S:t Karinsbornas bästa för ögonen är ett nej till en sammanslagningsutredning med Åbo en naturlig sak. En sammanslagning med Åbo kommer knappast att gynna närservicen. Men gäller det också Åsa Gustafsson som representerar Svenska folkpartiet och som därför rimligtvis borde se till svenskspråkiga intressen i allmänhet och de svenskspråkiga S:t Karinsbornas intressen i synnerhet? Det är tveksamt. Som en självständig kommun är S:t Karins en enspråkigt finsk kommun utan någon som helst skyldighet att erbjuda service på svenska. Åbo är en av de 18 formellt tvåspråkiga kommunerna med finsk majoritet i Finland. Den dag S:t Karinsområdet blir en del av tvåspråkiga Åbo blir staden också skyldig att betjäna den svenska språkminoriteten i S:t Karins på dess eget språk. Det om något borde vara ett politiskt mål för en SFP:are att eftersträva. Vi kan alltså tala om en paradox: Den enda i SFP-toppen som på lokalplanet trotsar regeringsprincipen om tvångsfusioner i stadsregionerna är kanske den enda SFP-politikern i landet som skulle ha språkpolitiska skäl att gå in för tvångsfusioner. Åsa Gustafsson motsätter sig inte bara tvångsfusionerna?–?i och med att hon inte ens vill utreda en kommunindelning med Åbo flaggar hon för en oförändrad språkstatus för sin kommun. Att en SFP-bas röstar för att en kommun borde förbli enspråkigt finsk är ett tydligt uttryck för att språkfrågan har förlorat sin primära betydelse för SFP i södra Finland. I Österbotten är det helt naturligt och följdriktigt att Korsholm går in i en kommunindelningsutredning i Vasaregionen. En egen utredning är en försäkring mot den styrning som är ett givet element i en av staten påtvingad utredning. Likaså är det klokt att Korsholm i den vevan försöker få så många svenskdominerade kommuner med sig som möjligt. Vörå och Korsnäs är oskiljbara delar av den helhet som domineras av Vasa. Jakobstad, Pedersöre och Larsmo bildar en sammanhållen helhet som enligt statsmaktens beslut gemensamt bör utreda en kommunsammanslagning. Men både ur ett finlandssvenskt perspektiv och ett SFP-perspektiv borde också denna grupp breddas med åtminstone Nykarleby och helst också Kronoby. Ju mer SFP-ledningen svävar på målet, desto viktigare är det att SFP:s lokalpolitiker vet vad de sysslar med. Vasas fullmäktigebas Joakim Strand (SFP) alldeles rätt i att ett ömsesidigt förtroende är viktigt i alla sammanhang där man drar upp riktlinjer och visioner för den samhälliga utvecklingen.