Den som är sjuk behöver mer vård än den som är frisk. Det är svårt att argumentera mot det. Likaså är det rimligt att en så viktig sak som vården i möjligaste mån ska vara lika oberoende av var i landet man bor.De här utgångspunkterna för vårdreformen är förståeliga. Regeringen har för avsikt att från och med 2019 finansiera och styra social-, hälso- och specialistvården på ett nytt sätt. Om den lyckas spara de pengar den tänkt är enligt projektledaren för vårdreformen, Tuomas Pöysti, "väldigt osäkert" (VBL 29.4). Men åtminstone ska kostnadsökningen stävjas och en någorlunda jämlik tillgång till vård tryggas. Medlet är att staten ger de nygamla landskapen de pengar de ska använda för vården, och säger dessutom i ganska hög grad vad de specifikt ska användas till. Enligt Pöysti kommer landskapen inte att få besluta om någon stor andel av pengarna. De ska bara organisera vården, uppenbarligen inte röra vid dess innehåll. Här får man minnas att det inte behöver vara av ondo att experter på medicin får bestämma litet mer om sjukvården än regionpolitiker. I praktiken kommer staten att fördela en brist på pengar, snarare än pengar. Det gör att landskapspolitikerna i Österbotten knappast kommer att ha stort utrymme att välja om de vill satsa mindre på det ena för att ha råd att satsa på det andra. Om de nu alls tillåts göra sådana avväganden, det kan ju hända att den statliga styrningen bestämmer allt. Det vet man inte ännu. Det man vet om Social- och hälsovårdsministeriets planer för vårdfinansieringen är att den till förkrossande stor del kommer att styras av sjuklighetsindexet. De 17 miljarder euro som de 18 landskapen kommer att få fördelas till 88 procent enligt det sjuklighetsindex som Institutet för hälsa och välfärd, THL, upprätthåller.Det här drabbar Österbotten mest, eftersom Österbotten är det friskaste landskapet på fastlandet. Från att i dag använda mer pengar än landets medeltal per invånare på vård går landskapet i ett slag till att få mindre pengar än medeltalet för vården av varje österbottning. Det här är ingen nyhet. Det är den här framtiden som de österbottniska politikerna har kämpat med då de försökt komma överens om på vilka premisser vården ska organiseras. Men förfarandet kan definitivt ifrågasättas. Det är inte bara i Österbotten invånarna är relativt friska, hela västra Finland har betydligt bättre siffror än den östra halvan. Det här beror till en del på genetik. Men det beror också på levnadsvanor och kultur. Det ligger nära till hands att se ministeriets planer som ett sätt att bestraffa de som sköter sig och sin preventiva vård i stället för att man skulle uppmuntra alla att göra sammalunda. THL:s sjuklighetsindex är långt ifrån hela sanningen heller. Det mäter sju folksjukdomar, men till exempel inte högt blodtryck och diabetes 2, där österbottningarna är mer drabbade än andra. Sjuklighetsindexet beskriver heller inte alltid sjuklighet. Det kan i vissa fall säga mer om tillgången på läkare. Om det inte finns läkare som hinner remittera till demenstest får man ingen demensdiagnos och då syns ingen sjuklighet i statistiken. Så kriterierna blir svåra. En mer grundläggande fråga är om man ska försämra vården i en tillväxtregion som Österbotten. Finland har inte för många sådana. En god vård är en vital del av en attraktiv region. Blir den sämre har man snart ingen tillväxtregion längre.Det är knappast bra för någon att alla har det lika usligt, även om alla då är lika. Det som åter en gång verkar glömmas bort, när det är knapphet som ska fördelas, är nytänkandet. Man kan passa på och förnya sig i omvälvande tider, inte bara rädda det som räddas kan. En ny tanke är att Vasa centralsjukhus kunde bli ett kunskapscentrum för hela Svenskfinland, som Joakim Strand (SFP) föreslog i sitt skriftliga spörsmål på fredagen. Vårdtjänster på distans är inget problem i en allt mer digitaliserad framtid. Det skulle samtidigt trygga en fungerande tvåspråkig specialistvård i Österbotten, något som är en självklarhet i vilket fall som helst.