Det ser overkligt mörkt ut för svenskans ställning i vårt land i dag, och sett till alla reformer, planer, förändringsprocesser och beslut ser framtiden om möjligt ännu dystrare ut. Vad är det som händer egentligen? Vilken bild ger helheten gällande svenska språkets position och den finlandssvenska framtiden? Har vår regering och samhället koll på vad som håller på att ske? Det enskilt största och mest synliga hotet mot svenskan är den pågående social- och hälsovårdsreformen, även kallad vårdreformen. Går rege­ringens planer igenom (trots statsministerns luddiga kommentarer i veckan), och Vasa centralsjukhus sakteligen monteras ned, så har det en enormt negativ effekt för en region där majoriteten är finlandssvenskar. Utan att gå in i alla de detaljer­ som försämrar vården på svenska i Österbotten, så kan man ur ett språkligt perspektiv kort och gott ­konstatera att svenskans ställning försvagas när man tullar på språkkraven och blundar för de språkliga konsekvenserna av en reform. Det öppnar kort och gott en Pandoras ask som ­inte gynnar svenskan. Tingsrättsreformen tuffar på i skuggan av vårdreformen och landskapsreformen. Enligt­ ­arbets- och justitieminister Jari Lindströms (Sannf) förslag, som förväntas klubbas igenom i riksdagen innan året är slut och som liksom vårdreformen saknar en språkkonsekvensbedömning, sker följande: I Österbotten: Jakobstad blir utan tingsrätt 2018 medan majoritetsspråket i Österbottens tingsrätt i Vasa förbyts till finska när den slås ihop med ­Mellersta Österbottens tingsrätt. I Kristinestad stängs sessionsplatsen. I Svenskfinland: Tingsrätterna i Borgå och i ­Raseborg blir sessionsplatser medan Kimitoöns sessionsplats försvinner. Svenska Finlands Folkting varnar för två saker i och med reformen – att den kan påverka rättig­heten att tala svenska i domstol samt att det kan bli svårare att hitta språkkunnig personal (VBL 26.8). I veckan kom ytterligare en hotbild mot minoritets­språket och de regioner där finlandssvenskarna bor. Finansministeriets skiss på hur statsandelarna ska fördelas till de framtida landskapen tar inte i beaktande tvåspråkigheten eller skärgården. Hur exakt det i euro drabbar tvåspråkiga kommuner och städer i Österbotten är oklart, men i Pargas handlar det om betydande summor. Där har stadsdirektören räknat ut att staden tappar drygt 20 miljoner euro om skisserna blir verklighet (ÅU 22.9). Även biblioteken ska genomgå en reform. Arton­ landskapsbibliotek, varav stadsbiblioteket i Vasa är ett, ska bli tolv utvecklingsbibliotek (låter det bekant?). Vilka tolv som får status som utvecklingsbibliotek är fortfarande oklart. Jakobstads biblioteksdirektör Leif Björklund ser det som en stor svenskspråkig förlust ifall Vasa förbises även i denna reform: ”Bibliotekens svenska verksamhet blir lidande om Vasa sidsteppas” (VBL 2.6). I onsdags meddelade stadsstyrelsen i Vasa att man kräver en språkkonsekvensbedömning även gällande denna reform. Återstår att se om rege­ringen lyssnar. Lägg därtill nedläggningen av Pixnekliniken i Malax, som enligt beredningen ska ske vid års­skiftet samt Lagmansgårdens osäkra framtid och vi har även där ytterligare två nödvändiga institutioner på fallrepet. I mindre skala, men utan att förminska ­betydelsen av dessa omorganiseringar och nedskärningar,­ har vi även en klart försämrad ­situation för finlandssvenskarna sett till medie­utbudet, vilket ­naturligtvis är ett stort demokratiproblem. I både Västra och Östra Nyland finns snart ett dagstidningsutbud på blott två av sju dagar i veckan­ (papperstidning). Lägg till att den svenskspråkiga Yle Fem-kanalen försvinner och slås ihop med finskspråkiga Yle Teema, så har vi också rätt stora försämringar inom mediebranschen på finlandssvenskt håll. Och Yle, ska vi minnas, har ett förvaltningsråd ­bestående av riksdagsledamöter och rådets ord­förande heter Kimmo Kivelä (Sannf). Medieforskaren Jenny Stenberg Sirén är, trots titeln, en som inte enbart reagerar på medie­situationen, utan hon ser ett helhetsmönster på ett större samhälleligt plan som oroar: ”När det sker på alla håll i samhället leder det till att svenskans status och synlighet minskar. Jag är rädd för att allt det här leder till att behovet­ av svenskan i majoritetens ögon hela tiden ser ut att minska och i värsta fall kan det också drabba svenskans juridiska status på sikt” (VBL 22.9). Frågor som uppstår är ofrånkomligen: Ska vi än så länge hellre fria än fälla statsmakten och regeringen och tro att hjulen som satts i rullning, helt enkelt satts i rullning utan koordinering och helhetstänk? Av misstag på grund av oaktsamhet? Eller finns det en politisk agenda där minoritetsspråket och den svenskspråkiga minoriteten ska försvagas? Här förväntas främst Samlingspartiet ge svar. Att Sannfinländarna och Centern inte bryr sig om det ena av de två nationalspråken visste vi ju redan.