Störst i landet. Det var den en gång i tiden, tvålfabriken på Brändö. Den synligaste påminnelsen om det – rödtegelbyggnaden där tvålen tillverkades – får enligt ett förslag från Vasa stads planläggning jämnas med marken. "Får" betyder i det här sammanhanget högst sannolikt "kommer att", eftersom byggrätten på området blir frestande hög. Staden räknar med att tvålfabrikstomten och det angränsande Rahkolaområdet kan komma att få mellan 300 och 500 bostäder. I höghus. Samt 400 bilplatser under jord. (VBL 5.10) På tvålfabriksområdet finns tre ägarbolag: Saippuan-Ranta, Lindeman och Lemminkäinen Hus. (Pohjalainen 19.10.) Det är givetvis bolag nummer tre, byggföretaget, som är den sannolika byggaren på området. Planen som hotar besegla tvålfabrikens öde kommer att behandlas av stadens planeringssektion på tisdagen. Tvålfabrikens kontorsbyggnad, en träbyggnad mot Levonsgatan, ska däremot bevaras och restaureras. Staden har stöd för det här linjevalet av Museiverket. Verket var för något år sedan berett att skydda också fabriksbyggnaden – låt vara att den främst ansågs vara "av lokal betydelse" – men har nu tydligen stannat för att det räcker med kontorsbyggnaden. Bara den "finare" delen av landets största tvålfabrik skulle alltså bevaras. Av byggnaden där själva arbetet utfördes skulle inte lämnas sten på sten, ifall inte den möjliga byggherren Lemminkäinen Hus stannar för en kombination av gammalt och nytt. I reportaget i Pohjalainen drabbas Lemminkäinens företrädare en störtskur av frågor från reportern, men inga mer klargörande svar ges. Borde inte staden – och Brändöborna – veta vad som ska komma i stället innan ett rivningsbeslut fattas? Annars fattas ju beslutet i blindo. Vän av ordning kanske påpekar att den nuvarande tvålfabriken inte är den ursprungliga, den som fanns kring 1900 då fabriken gjorde skäl för titeln störst i landet. Den fabriken brann 1927. Men den nuvarande, yngre byggnaden är i vilket fall som helst förvaltare av arvet. Vasa Tvålfabrik hade ännu på 1970-talet 150 anställda. Detta om byggnaden och det industriella arv staden rimligen borde vilja förvalta på synligast möjliga sätt. Men det finns också en nutid. Tvålarbetarna är i dag ersatta av en brokig skara. Tvålfabriken rymmer ett antal konstnärsateljéer. Den rymmer motorcykelentusiaster, keramiker, filmentusiaster, möbelrenoverare, småföretagare. I Vaasa Haclab experimenterar ett femtiotal främst yngre människor med det allra senaste: robotteknik, 3D-scanners. Fabriken är ett centrum för kreativitet av olika slag, en plats med låga trösklar. Länskonstnär Jimmy Pulli, en av dem som har sin ateljé i tvålfabriken, talar om idioti och, aningen inlindat, om efterblivenhet. "I större metropoler låter man dem som sysslar med kreativt arbete ta över sådana här fastigheter", säger han. (VBL 5.10.) En annan österbottnisk konstnär och tvålfabrikshyresgäst, Marcus Lerviks, säger att Vasa stad bara förstår sig på hårda ekonomiska värden. (Pohjalainen 19.10.). Lerviks har, tillsammans med Annika Richard, startat en kampanj mot rivning, för renovering. Det är skäl för staden att försöka motbevisa kritikerna. Till exempel genom att svara på frågan: Om tvålfabriken absolut måste bort, var ska den kreativa men inte särskilt penningstarka "klass" som nu håller till där få tak över huvudet? Vems intressen beaktas, vems stad skapas?