En enda fiskkock gör ingen sommar. Men när avsaknaden av renodlade fiskrestauranger är total längs den österbottniska kusten (väl?) blir en första fiskrestaurang åtminstone en liten vårbris i senhöstmörkret.

Den åländska kocken och krögaren Michael­ Björklund räknar med att börja bygga nere vid Fiskstranden i Vasa nästa sommar. Utöver en fiskrestaurang ska det kommande Fiskets hus också bland annat innefatta en fisk- och köttbutik (VBL 29.11).

Till Björklunds samarbetspartners hör Fiskarförbundet som av naturliga skäl applåderar allt som kan öka användningen av fisk – och då helst lokal.

I ett nationellt perspektiv är fiskerinäringen faktiskt fortsättningsvis stor i Österbotten. Visst, antalet personer som ägnar sig yrkesmässigt åt fisk minskar. Den färskaste siffra som hittas via Österbottens fiskarförbunds hemsida är från 2011. Då var antalet yrkesfiskare 585, varav 149 i klass ett, ”storfiskarkategorin”. Åldersstrukturen är bekymmersam och har varit så länge.

Men den dryga fjärdedel av landets yrkes­fiskare som har Österbotten som bas är strävsam. Här fångas nästan hälften av sikfångsterna i havs­området, en tredjedel av abborrfångsterna och en dryg fjärdedel av strömmingsfångsterna.

Strömmingsfisket är lukrativast; årsfångsten i Österbotten brukar ligga kring 20 000 ton.

Siken är Österbottens landskapsfisk men på ­reträtt på grund av sälen. I början av 2000-talet var den årliga fångsten i yrkesmässigt sikfiske cirka 700 ton. De senaste åren har den bara uppgått till en dryg tredjedel av det, kring 250 ton.

För laxfiskets del är utvecklingen ännu sorgligare.­ De österbottniska laxfångsterna (omkring 40 ton om året) är bara en bråkdel av vad de varit. I det här fallet är förklaringen mänskliga, det vill säga statliga, ingripanden. Det kustnära lax­fisket är reglerat sedan mitten av 1980-talet och för några år sedan togs det strupgrepp på det. Lax­fisket i Kvarkenområdet får nämligen inledas först vid midsommar, då en stor del av laxarna norrifrån redan passerat på sin vandring söderut.

Abborren står dessbättre för en ljuspunkt. Konsumtionen av abborre – helst filead – har ökat i takt med att sikfångsterna gått ner. Efterfrågan är ­konstant stor. Fångsten ligger krig 250 ton i året.

Gäddan har fått en renässans, också den i filé­form. Braxen har ryckt framåt lokalt, följd av ­gösen. Till och med norsen tilldrar sig numera ett visst intresse.

Fisk finns, fiskare finns. Men av den fisk finländarna äter är en sorgligt liten del inhemsk. EU-medlemskapet 1995 öppnade marknaden för importerad färsk fisk (läs norsk lax), men ännu 1999 hade den importerade fisken inte simmat förbi den inhemska. Då åt finländaren i medeltal drygt sex kilo inhemsk fisk i året – och aningen mindre­ importerad fisk. Men sedan började staplarna för import­fisken skjuta i höjden. I fjol satte medel­finländaren i sig krig 10 kilo importfisk och bara drygt fyra kilo inhemsk fisk.

Fiskätandet har alltså ökat avsevärt; de hälso­profeter som talat för fisken har antagligen spelat en viss roll. Men inhemsk fisk är en klar förlorare.

En enskild österbottnisk fiskrestaurang gör förstås inget avtryck i statistiken över finländsk fiskkonsumtion. Men föds en föds på sikt kanske fler.

Det borde finnas ett glest pärlband av fina fisk­restauranger längs hela den österbottniska kusten. Inte så att ålänningen skulle driva dem alli­hopa. Det kan också handla om samarbete mellan honom­ och redan existerande restauranger som vill bli bättre och mångsidigare på fisksidan. Eller som, helt enkelt, låter sig inspireras. Av Björklund eller annan fiskkock.

För det är ju inte bara en viss restaurang i Molpe,­ Korsnäs som kan marknadsföra sig som restaurangen vid havet och locka med ett paket av fiskmiddag och fisketur. Många andra har ett liknande läge vid vattnet.

Å andra sidan – österbottningarna tenderar att fiska själva. De kan tänkas föredra egna abborr­filéer framför resturangens också i framtiden. Men besökare utifrån borde utgöra en intressant marknad. Världsnaturarv, skärgård, vatten – och lokal fisk på tallriken.