För tillfället kan det mesta kring vård- och landskapsreformen tyckas handla om centralsjukhuset och fulljouren.Under tiden pågår andra förberedelser mer i det tysta, om aspekter av reformen som på många sätt berör betydligt fler människors vardag.

Det handlar om primärvården: hälsovårdscentraler och tjänster som äldreomsorg, barnrådgivning, tandvård, skolhälsovård, och socialservice.

Kring detta vet man i dagsläget inte mycket annat om framtiden än att det åtminstone inte är kommunerna som ska tillhandahålla tjänsterna.

När det gäller Sydösterbotten utformar kommunerna från Malax till Kristinestad inom K5 sin vision om hur vården borde gestaltas i regionen från 2019 (VBL 4.6).

Mycket kan te sig som fromma förhoppningar, och det mesta handlar om hur servicen ska förbättras. Samtidigt är det känt att vården i Österbotten genom reformen står inför stora sparkrav.

Det är ekvationer som tids nog ska lösas på landskapsnivå.

Vad rapporten också visar är att Sydösterbotten har både särskilda behov och särskilda lösningar som är värda att värna om. Och förhoppningen är naturligtvis att sådant ska beaktas den dag sparkraven ska verkställas på landskapsnivå.Särskilt utmanande är åldersstrukturen. Andelen 75 år fyllda är redan i dag större inom K5-området än i landskapet i genomsnitt, och ökar kraftigt framöver.

Allra mest bekymmersam är situationen i Kaskö där var tredje invånare är äldre än 75 om 15 år, och i Kristinestad där motsvarande andel är omkring en fjärdedel.

Variationerna är alltså stora även inom K5-området. Det gäller också statistiken över hur friska invånarna är, och vårdkostnaderna per invånare.

Regionen kan alltså inte alldeles enkelt betraktas som en enhetlig helhet.

Men några slutsatser lyfts ändå fram i samkommunens rapport: Vårdbehovet kommer att vara stort i regionen, och bör vara anpassad till åldersstrukturen. De geografiska avstånden är stora, med mycket glesbygd.Kontentan är att det fortsättningsvis behövs service nära invånarna.

Och det är just detta som sannolikt blir den allra största frågan för glesbygden i och med reformen.

Det behöver knappt påpekas att periferin och glesbygden brukar bli lidande vid centraliseringar. Det är närmast en naturlag.

Hur landskapet kommer att hantera detta återstår att se. Kommer regionernas olika behov och förutsättningar att beaktas och särlösningar tillåtas? Eller kommer det att bli ett maktspel där alla drar hemåt och den med störst inflytande vinner?

Eftersom det i slutändan handlar om politiska beslut är risken för det sistnämnda scenariot överhängande. Och då hör Sydösterbotten knappast till vinnarna.

Det här är något som kommunerna också förbereder sig på. Exempelvis Närpes försnabbar nu storsatsningen på äldreboenden och renoveringar vid hälsovårdscentralen, allt för att fastigheterna ska vara i optimalt skick när reformen träder i kraft.Förhoppningen är att landskapet - alternativt privata aktörer - ska finna dem vara attraktiva hyresobjekt och fysiska vårdinrättningar, och att fortsatt närservice på så sätt kan tryggas.

Kristinestad har för sin del redan satsat på att bygga upp vårdstrukturen kring sjukhusbacken. Staden har öppnat för flera bolag som vill bygga serviceboenden, varav det första nu är invigt.

I Kaskö är belastningen för special- och äldrevård redan så stor att en del uttalat förhoppningar om att vårdreformen ska rädda stadens ekonomi.

Den kanske värsta sydösterbottniska mardrömmen inför reformen vore att någon hälsovårdscentral ska dras in. Den dragkamp som skulle följa med det blir inte vacker.Och invånarna någonstans skulle bli lidande oavsett utgången.

Just det kommer i vilket fall som helst att bli den sannolika följden av vårdreformen. Något annat kan knappast ens regeringen ha inbillat sig.