90 procent av dem som sitter i fängelse i vårt land är män.

84 procent av dem som tar kontakt med brotts­offerjouren är kvinnor.

Siffrorna fanns i en intervju med Sari Somppi, r­egionchef för Brottsofferjouren i Västra Finland, i fredagens VBL (10.12.). Hon känner till båda lägren inifrån. Innan hon blev regionchef för Brottsofferjouren jobbade hon som psykologisk handledare på länsfängelset i Vasa.

Siffrorna 90 respektive 84 återges inte för att i ­något avseende måla upp en bild befolkad av onda män och oskyldiga kvinnor.

Män ådrar sig fängelsestraff av många olika skäl, långtifrån enbart på grund av våld mot det andra könet. Dessutom anmäls många av de våldsdåd som sker inom hemmets fyra väggar inte. De syns enbart i brottsofferjourens statistik, inte i fängelseväsendets.

Det fysiska våldet mot kvinnor är ett fenomen som vårt samhälle har sorgligt svårt att hantera­. Finland fortsätter att ligga högt i internationell jämförelse i det här avseendet. Till det fysiska våldet kommer dessutom det sexuella våldet.

Både den som ådragit sig ett fängelsestraff och den som fallit offer för ett brott behöver hjälp för att kunna lägga det som hänt bakom sig. Den dömde för att inte upprepa sig, den drabbade för att hen inte har någon skuld till det inträffade.

Här sätter Sari Somppi i VBL-intervjun fingret på en sjuk punkt. Fångvården har – dessbättre – utvecklats från att vara enbart förvaring till något mer konstruktivt, med hjälp av studiehandledare, drogarbetare med flera. Men brottsoffren lämnas åt sitt öde om de inte själva är aktiva eller någon i deras nära krets aktiverar sig.

Det är en skevhet som förtjänar mer uppmärksamhet än den får.

Och när det gäller våldsbrott måste också köns­aspekten begrundas – här blir bristande stöd till offren ofta detsamma som bristande stöd specifikt till kvinnor.

Att offren för brottslighet inte får stöd medan det ”daltas med brottslingarna” är en åsikt man brukar hitta till höger på den politiska skalan. Men fokus borde inte ligga på att ta bort eller undlåta att bygga upp någonting inom fångvården; det blir inget brottsoffer hjälpt av. Brister inom fångvården riskerar att resultera i än fler brottsoffer, ifall personen som frisläpps är än mer marginaliserad än ­före fängelsestraffet.

Stödsystemet kring dem som kommer ut är fortfarande ganska glest. Ur allmänhetens synvinkel är det därför ibland klart tryggare att en brottsling döms till vård än till fängelse. Den som vårdas skrivs i allmänhet inte ut förrän hen är friskförklarad – även om misstag förstås kan ske. Den som v­arit fängslad, däremot, kommer i regel ut när strafftiden är tillryggalagd, oavsett sinnesstämning och allmänt skick.

Apropå illamående – med eventuella utlöpare i form av brottslighet – offentliggjordes i går en omfattande internationell studie om motsatsen, alltså mänsklig lycka. Det skedde under en konferens i London, anordnad av OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling.

Att försöka ringa in det svårfångade fenomenet lycka är sedan några år tillbaka kutym i ett antal OECD-länder. Hur lyckliga är just vårt lands invånare? (”Var god pricka in din lycka på en skala mellan ett och tio!”). I Europa brukar nordbor, schweizare och holländare placera sig bra.

En av de inblandade professorerna är Richard ­Layard vid London School of Economics, en av världens ekonomiska högborgar. Han och hans forskarteam har sammanställt undersökningar som gjorts i flera decennier. Frågorna i undersökningarna har riktats till hundratusental människor i Storbritannien, Tyskland, USA och Australien.

Resultaten indikerar att psykisk ohälsa upplevs som avsevärt tyngre än fattigdom. Men medan det görs mer eller mindre lyckade insatser inom fattigdomsbekämpning är psykvården enligt professor Layard ”extremt underfinansierad i hela västvärlden”. (Sveriges P1 12.12.)

Fokuseringen på ekonomisk tillväxt tenderar att göra politikerna blinda för hur människan egent­ligen mår under jakten på den.