I dag skriver vi 21 december 2016 i republiken Finland.

Det har inte gått många timmar sedan Samlingspartiets Ben Zyskowics i direktsändning i Yle A-studion (19.12) visat upp regeringens rätta ansikte på bästa sändningstid.

Han och oppositionens Ville Niinistö (de Gröna) var inbjudna för att diskutera justitiekanslern Jaakko Jonkkas bomb i söndagens Helsingin Sanomat, gällande regeringens systematiska manipulation av grundlagen. Det utmynnade i att den normalt så vettiga Zyskowics kallade stora delar av landets grundlagsexperter, renommerade professorer och jurister, för fundamentalister ... grundlagsfundamentalister.

Andemeningen var den att grundlagen tolkas bäst av den yngre generationen jurister, eftersom de har ett mjukare och mer flexibelt förhållningssätt till grundlagen, alltså mer överensstämmande med eller anpassningsbar till regeringens politiska agenda – om det sedan strider mot grundlagen som vi känner den spelar mindre roll.

Den politiska motparten Ville Niinistö, som försökte diskutera grundlagens betydelse i en rättstat som Finland, stämplades av Zyskowics som populist.

Följande morgon kunde vi på Yle Österbottens nyhetssajt läsa att ordföranden för statsministerpartiet Centerns svenska distrikt, Peter Knuts, anser att "lagar är till för att kringgås. Lagar är bara en del av den demokratiska utvecklingen, och är en lag fel är det bara att skriva om den ..."

Också det en oroväckande syn på den grundlag som i första hand finns till för att skydda medborgarna från maktmissbruk.


Österbottningarna vaknade också på tisdagen upp till en exceptionell och ovanlig insändare av Finlands statsminister i både Vasabladet och Pohjalainen, där Juha Sipilä (C) manade till framtidstro och lugn trots att Vasa gått miste om den omfattande jouren.

Statsministern hade kanske goda avsikter med insändaren, men tyvärr visar den ändå med all önskvärd tydlighet att regeringen med honom själv i spetsen bedriver en fullständig maktpolitik där respekten för kollegerna i riksdagen och hela demokratiprocessen är noll och ingenting.

Hur är det möjligt – i demokratiprocessens och öppenhetens namn – att statsministern skriver en insändare, där han lyfter fram framtiden för Vasa centralsjukhus utan den omfattande jouren, ett dygn innan riksdagen slutgiltigt röstat om saken?

Hela måndagskvällens debatt i plenum, liksom den kommande omröstningen under tisdagen: En enda stor teater och fars, där regeringen är producent, regissör, huvudrollsinnehavare och maskör.

Rent teoretiskt var ju inte slaget för Vasa centralsjukhus förlorat förrän riksdagen röstade på förmiddagen i går.


Och själva insändaren – eller brevet till österbottningarna? Tomt och substanslöst, samma mantra som hörts från minister Juha Rehula och hans Centerparti hela hösten.

I insändaren skriver Sipilä bland annat: "den offentliga diskussionen är viktig, men det är viktigt att inte skapa en föreställning som inte bygger på fakta". Något faktastöd för regeringens beslut, val av sjukhus, brådska i processen ger han inte själv.

Fakta är de facto att expertorganisationen Sitra förespråkar Vasa fram om Seinäjoki i en modell med tolv sjukhus med omfattande jour medan THL placerar Vasa på topplaceringar i många av de kategorier som varit avgörande för valen av sjukhus med omfattande jour.

Fakta är även att regeringens mål är att 80 procent av befolkningen inom ett jourområde ska ha under 50 minuter till joursjukhuset. När Seinäjoki ensamt har omfattande jour, betyder det att drygt 87 procent av österbottningarna har mer än 50 minuters restid till sjukhuset i Seinäjoki (VBL 25.9). Även det talar för en 12+1-modell.

Faktum: Regeringen efterlyser fakta, men lyssnar inte till den som finns eller tagits fram om den går stick i stäv med deras maktpolitiska agenda.

Att Sipilä dessutom använder lägre siffror för antalet patienter som årligen ska skickas från Vasa till Seinäjoki eller Tammerfors, än de (redan felaktigt låga) siffror som social- och hälsovårdsutskottet fick som beslutsunderlag, tär också kraftigt på trovärdigheten.

Faktum: Inte ens när statsministern ska lugna ner österbottningarna, lyckas han frångå regeringens förmåga att presentera (felaktiga) siffror som gynnar den sakfråga man forcerar fram.


Till råga på allt skriver Sipilä att "det svenska språkets ställning och det tvåspråkiga Finland är mycket viktiga även för mig personligen. Regeringen har förbundit sig att värna om Finlands tvåspråkighet i enlighet med grundlagen.".

Trots det röstade han och regeringspartierna ner de klämförslag som SFP ville få in i jourlagen för att säkerställa att centralsjukhuset i Seinäjoki klarar av att ge vård på svenska. Det är nu regeringen som ska se till att den svenska servicen i Seinäjoki uppfylls, samma regering som sedan dag ett, inte visat något som helst stöd för tvåspråkigheten eller nationalspråket svenska.

Den starka framtidstron som Sipilä efterlyser i avslutningen av insändaren behöver statsministern inte oroa sig över. Framtidstron på Österbotten är stark bland österbottningarna, så länge inte alla våra händer och fötter bakbinds av centralmakten. Än sprattlar några starka lemmar.

Däremot har lågan av framtidstro på Finland, under nuvarande regering, slocknat.