Fanns det något i president Sauli Niinistös nyårstal som kunde kopplas till fjolårets heta fråga om omfattande jour vid Vasa centralsjukhus? En fråga som flera tusen finlandssvenskar tog till pennan/datorn för att uppmärksamma presidenten på?

En och annan lyssnade säkert med det örat när presidenten tog till orda på nyårsdagen.

Men nej, det fanns det inte. Ett nyårstal ska vara ett allmänt hållet tal till hela folket. Den president som gav sig in på att kommentera mer specifika frågor skulle snabbt vara ute på hal is.

Grundlagen nämndes, men i anknytning till ­terrorism, den radikala motsatsen till vård och ­omhändertagande. Hur tungt väger det starka­ skydd vår grundlag ger individen ifall individen misstänks planera terrordåd? Ifall individuella­ rättig­heter och kollektiv säkerhet ställs emot ­varandra?

Som presidenten konstaterade tangerar det här verkligt svåra frågor, inte minst för att det alltid ­efter att något fruktansvärt hänt frågas varför inget gjorts för att förhindra detta.

Europa är världsdelen som länge – och ibland med viss självgodhet – marknadsfört sig som hem för demokrati, jämlikhet och mänskliga rättig­heter. Niinistö konstaterade helt korrekt att de ­europeiska länderna nu får lov att försvara de här värdena också inom världsdelens gränser.

Det försvaret har hittills ofta tett sig valhänt. Det blundas för spänningar och underströmmar och gemensamma beslut är svåra att uppnå.

Det knakar i EU-bygget, den byggnad där Finland enligt presidenten tvivelsutan hör hemma. ­(”Finland utgör en del av den västerländska kulturen och i Finland tänker man på ett västerländskt sätt.”). Det enda område där han tycker sig se att det gått framåt är det försvarspolitiska samarbetet.

Det känns symptomatiskt och sorgligt, även om också det säkerhetspolitiska samarbetet naturligtvis är viktigt. Européerna ”mobiliserar” för att försvara sin egen trygghet mot potentiella inkräktare utifrån, medan de högre värden unionen grundades för att befrämja får stå där i snålblåsten.

Och samtidigt förbereder sig Donald Trump och Vladimir Putin eventuellt för att börja diskutera­ över européernas huvuden. Att den diskussionen i någon högre grad skulle handla om mänskliga rättig­heter och demokratiska grundvärden före­faller inte särskilt sannolikt.

Vem ska hålla den fanan högt om inte Europa gör det? Den europeiska rösten behövs fortsättningsvis, fast en del av världens mäktiga män inte har mycket till övers för den.

EU och globala skeenden påverkar i stort sett varenda finländare. Men få finländare har möjlig­het att påverka på EU-nivå eller på global nivå. Därför blir de delar av nyårstalet där presidenten ­kommenterar det alla och envar faktiskt kan påverka angelägnare.

Vi kan alla påverka hur vi bemöter varandra, dagligen.

Om vi välkomnar eller stöter bort.

Om vi försöker förstå eller raskt fördömer.

Om vi, i den mån vi har kraft och tid, axlar ett visst ansvar också för personer och företeelser ­utanför vår innersta krets.

President Niinistö argumenterade utifrån ­liknelsen om kedjan som aldrig är starkare än sin svagaste länk. ”Du mår bra när ingen mår dåligt. Ge alltså den hjälp du kan.”

Det andra bud han utfärdade på tröskeln till det år när landet fyller 100 var: ”Ta ett rimligt ansvar, åtminstone för dig själv. Gör vad du förmår.”

Klichéer kan man kanske tycka. Till intet för­pliktande vackra ord. Men precis som vi nu ­skulle behöva ett starkt och enat EU mer än på länge ­behöver vi de vackra orden att titta upp mot, ­sträva mot.

Mer än på länge, förefaller det som.

Grön vind

Dagen efter att den äldre Niinistö hållit sitt tal ­kunde en yngre Niinistö inhösta en politisk seger.

Den yngre Niinistö är i det här fallet Ville Niinistö. Sauli Niinistös brorson och De Grönas ordförande.

Enligt en Yle-gallup, offentliggjord i går, är De Gröna nu största parti i Helsingfors. Det har skett eftersom Samlingspartiet – farbror Saulis politiska­ hemvist innan han steg till den partipolitiskt obundna presidentsfären – gått tillbaka.

Det här är smått historiskt, eftersom Samlingspartiet varit störst inom kommunalpolitiken i ­huvudstaden sedan 1970-talet. Ortsvisa gallupar är visserligen opålitligare än nationella och ökningen­ för De Gröna, 3,5 procentenheter, råkar samman­falla exakt med gallupens felmarginal. Men ­trenden förefaller tydlig.

I ett glatt pressmeddelande skriver Ville Niinistö att hans parti vill vara ett alternativ för de finländare som söker svar på frågan hur välfärdsstaten ska räddas. (Citat: ”Finland förmår bättre än den rege­ring som nu skär ner på våra barns skolgång och enbart vänder sig inåt.”)

Partiledaren hoppas att De Gröna blir störst i kommunalvalet i Tammerfors och Åbo också.

Om drygt tre månader vet vi hur det gick med den saken.

Sannfinländarna är enligt gallupen det parti som backat mest i Helsingfors, med 3,4 procenten­heter i jämförelse med förra kommunalvalet. Det skulle­ betyda att SFP har snäppet fler anhängare i ­Helsingfors än Sannfinländarna har.