I dag möter presidenten i ett flera tusen år gammalt rike ämbetsbrodern i ett 100-årsjubilerande land.

Det råder ingen tvekan om vilken som är lille­brodern i den konstellationen.

För att inte tala om den storleksmässiga skillnaden länderna emellan; lilliput mötte ett imperium.

Och för det tredje: Det Finland blev föremål för var en mellanlandning.

I morgon har Kinas president Xi Jinping landat i Florida, USA, resans huvudmål. Där kommer han att under två dagar förhandla med en president i en storleksklass motsvarande hans egen.

Ett svårförutsägbart Kina, som närmar sig rollen­ som världens största ekonomi, möter ett tudelat, förvirrat USA på väg att förlora just den rollen. Det ena landet – Kina – leds av en president som, vid ­ sidan av det allsmäktiga, statsbärande partiet,­ koncentrerat oerhört mycket makt till sig själv.

Det ­andra landet – USA – leds av en president som ­inte verkar ha ögon och öron för någon annan än sig själv.

Statusen som mellanlandningsort betyder förstås inte att Xi Jinpings besök i Helsingfors var betydelselöst. Det var ett statsbesök och av allt att döma en liten diplomatisk seger, eftersom ett antal andra europeiska länder säkert också gärna välkomnat Xi Jinping.

”Vi är mycket glada över att besöket äger rum under Finlands 100-årsfirande”, skriver en representant för Utrikesministeriet som svar på en hastig VBL-fråga om vad besöket betyder.

En kinesisk president var senast på besök i Finland 1995. Men Xi Jinping har faktiskt varit här ­tidigare också, men då som vicepresident.

Finlands president var däremot i Kina så sent som 2013. Riksdagens talman Maria Lohela (Sannf) besökte också hon landet häromåret. Utrikes­minister Soini, Lohelas partikamrat, var där så sent som i februari i år.

När Maos kommunistiska Kina var ett faktum 1950 hörde Finland till de första västerländska­ länder som erkände det nya Kina. Under de första­ ­decennierna efter det var frågan om hur kommunist­staten respekterade de mänskliga ­rättigheterna inte någon speciellt stor sak i för­hållandet länderna emellan.

Men efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 blev det för västvärlden, inklusive Finland, svårt att komma undan­ frågan. Europeiska ledare har sedan dess med ­varierande styrka och framgång försökt tackla den.

I andra vågskålen ligger ständigt handels­förbindelserna. Det gäller att kritisera så där lämpligt.

Talman Lohela sa efter sitt Kinabesök att hon inte­ tagit det här känsliga ämnet till tals. Utrikes­minister Soini, däremot, hävdade att han gjort det.

Lägger man samman de här två uttalandena uppnås kanske den eftersträvade jämvikten.

Finska Yles Asienkorrespondent Mika Mäke­läinen, stationerad i Beijing, var syrlig och illusions­fri inför Xi Jinpings Finlandsbesök. När Finland nu kommer att skåla för vänskapen med ­Kina, producera klichésprängda festtal och under­teckna avtal om en ny typ av partnerskap är det som ”en fläkt från 1970-talet”, skriver han.

”Finland har av tradition varit bra på att buga för att ­befrämja handeln.” Enda skillnaden är att stormakten på 1970-talet hette Sovjet.