När Emmanuel Macron, segraren i söndagens franska drama, för tre år sedan presenterades som ny finansminister i socialistregeringen i Frankrike måste det förklaras för journalistkåren vem den där mannen riktigt var. Nu har han på några få år tagit sig från okändhet till den mest framträdande posten i den franska republiken. Innan han blev minister var han president Hollandes ekonomisk rådgivare, före det bankman. Finansvärlden tog följaktligen ett litet glädjeskutt när valresultatet stod klart.

Att redan efter en första valomgång utropa en kandidat till segrare är förstås att ta en viss risk. Ifall en större del av de väljare som nu är utan egen kandidat väljer att rösta blankt i den avgörande omgången den 7 maj ökar Marine Le Pens chanser. En del blankröstare trädde fram i fransk media på söndagskvällen. Men enligt alla opinionsmätningar borde Macrons ledning bli betryggande i andra omgången, i kategorin 60-40 procent.

Macron är ett eko av britternas Tony Blair och hans New Labour. Förkortat och förenklat: Du kan både vara för social rättvisa och ömma för de svagare i samhället och tjäna pengar som entreprenörer. Lägg därtill en inte oansenlig injektion av Barack Obamas Change (Förändring.)

Men efter förändring och segeryra kommer vardagen och mannen som försökt appellera till alla med det nya, ett alternativ till den gamla höger-vänster-politiken, måste ändå på något sätt bekänna färg. Blir det center-vänster eller center-höger? Oavsett vad det blir faller en del av understödet bort.

Också Francois Hollande - som vann senaste presidentval främst för att alternativet, högerpresidenten Sarkozy var så impopulärt – talade inledningsvis i breda svängar om ”något för alla”. Men han var mindre karismatisk, slitnare, vanligare.

Macron har tolkat stämningen i Frankrike så att det inte längre finns något brett förtroende för ”det gamla”. Därför satsade han allt på ett nytt kort. Och för de väljare som ville förnyelse är en ung person (39 år) en logisk satsning.

Om allt går vägen i andra omgången kommer Macron att installeras som president den 15 maj. I samband med det tillsätter han en interimistisk regering som ska sitta fram till parlamentsvalet. Också det genomförs i två omgångar, 11 och 18 juni.

Så här omedelbart efter söndagens val verkar så gott som ingen ha en blåblek aning om vem som kan tänkas bli premiärminister i interimsregeringen. Något nytt också det.

Macron sade sig under valkampanjen vilja lansera minst hälften helt nya personer som En Marche-kandidater i parlamentsvalet. Frankrike har enmansvalkretsar, där vinnare tar hem hela potten.

Ta den lilla franska staden där det alltid funnits ett antal välbekanta kandidater både för den som lutar åt höger och den som lutar åt vänster. Hur goda chanser har ett fullständigt obekant ansikte där?

Med begränsat stöd i parlamentet blir den nya presidentens handlingsutrymme begränsat. Alltså är det för den som vill veta vart en av EU:s stormakter är på väg skäl att noga följa med också det franska parlamentsvalet.

En annan ytterst central fråga är vad som nu händer med socialistpartiet (PS), vars kandidat Benoit Hamon fick futtiga sju procent. Partiet kommer till följd av det att rasa radikalt i antalet parlamentsplatser mätt.

Så här illa har det inte stått till i socialistpartiet sedan 1969-70. Då lyckades partiet småningom gruppera om och komma igen. Den här gången har socialisterna dels oläkta sår från omröstningen om EU:s konstitution 2005 att beakta - då röstade medborgarna nej medan socialistpartiet fick ihop en ytterst knapp majoritet för ett ja. Dels en sedan dess accelererande ideologisk splittring. Förenklat kan man säga att den franska vänster är delad i en globaliseringsvänlig vänster och i en anti-globaliseringsvänster. Det är två av vänsterns grundvärden som kommit i konflikt med varandra: ett för arbetstagarna tryggt och förutsägbart arbetsliv respektive solidaritetstanken. En hel del av vänsters väljare ser sig i dagens värld tvingade att välja antingen det ena eller det andra.

Macron försöker stå bredbent över den klyftan. Antingen måste han stöda sig mer på ena benet eller så trillar han ner i klyftan.