Är det bra för ett samhälle om folk vet vad annat folk äger? Svaret på den frågan har traditionellt påverkats av var man befinner sig på den politiska höger-vänsterskalan. Till höger, där egendomarna tenderar att vara större, har man större förståelse för viss sekretess. Till vänster, där ägandet är mindre omfattande, talar man oftare för öppenhet.

Två tidigare regeringar – Alexander Stubbs kortvariga och Jyrki Katainens långvarigare – har velat göra det möjligt också för finländare att utnyttja så kallade förvaltarregister. Det vill säga äga utan att det syns någonstans att man äger. Av ett förvaltarregister framgår – precis som ordet säger – enbart förvaltaren av egendomen. Det är oftast en bank.

Som det är nu är regelverket inte detsamma för finländska ägare som för utländska ägare. De senare får gömma ansiktet bakom ett förvaltarregister.

Systemet med värdeandelskonton såg över i början på 1990-talet, men av rädsla för utländska investerares reaktioner – Ack och ve, tänk om dessa, ifall de inte får vara anonyma, inte längre handlar med finländska aktier! – blev villkoren inte desamma för alla.

Detta enligt placeraren Kim Lindström som det granskande programmet Spotlight intervjuade om förvaltarregister i november i fjol.

Katainens näringsminister Jan Vapaavuori talade sig varm för att öppna förvaltningsregistermöjligheten också för finländare. Det gjorde, som en och annan kanske minns, också Katainens finansminister, sedermera efterträdare Alexander Stubb. Men en stor del av remissinstanserna uttalade sig negativt. Skattemyndigheterna och polisen såg inte överraskande ökade möjligheter till fiffel.

Finansminister Stubb trasslade i hastigheten till det under ett framträdande i riksdagen och fick det till att en betryggande majoritet av utlåtandena stött hans förslag.

Så var alltså definitivt inte fallet och sedan blev det pannkaka av alltihopa. Så såg det i varje fall ut, utifrån betraktat.

Men förvaltningsregistret har fortsatt att leva ett undanskymt men vitalt liv i Finansministeriets korridorer och förra veckan stack det upp huvudet i offentligheten igen. Detta i och med att riksdagens ekonomiutskott (med rösterna åtta mot fem) beslöt att låta förslaget om en förvaltarregisterlag gå vidare till riksdagen. Där landade det i går.

Hur kan detta komma sig? Har riskerna för skattebrott av någon oförklarlig anledning på mindre än två år krympt så dramatiskt att de kan negligeras? Knappast.

Det nu aktuella lagförslaget är i stort sett identiskt med det som debatterades 2015. Regering Sipilä har inte framlagt något nytt, eget förslag. Enda nyheten är tre klämmar, tillfogade i ekonomiutskottet. I en av dem krävs att regeringen kompletterar det hela med en lag som gör det möjligt för beskattaren att få information om inhemska skatteinnehav.

Finansministeriet ska (enligt Spotlight) driva på förändringen med hänvisning till EU:s värdepappersdirektiv från 2014. Det gör enligt ministeriet det möjligt för ett finländskt börsbolag att redan nu välja en utländsk värdepapperscentral. Finlands lagstiftare har bara att rätta och packa sig.

Men det lagförslag som nu är aktuellt gäller inte enbart börsbolag. Det går ut på att förvaltningsregisteralternativet öppnas upp över hela linjen, också för icke börsnoterade företag. Regeringen vill gå längre än vad EU-direktivet rimligen förutsätter.

Mest anmärkningsvärt är att Kaj Turunen, sannfinländsk ordförande i riksdagens ekonomiutskott, nu lagt sig platt. Han röstade för lagförslaget vid omröstningen förra veckan. Sannfinländarna har tidigare hotat fälla lagen. Har möjligheten att använda förvaltarregister plötsligt blivit något som kan tänkas gynna ”småfolket” i Finland, en kategori Sannfinländarna sagt sig vilja företräda?

I den här processen framtonar alltså inte mindre än två överraskningar. Risken för avancerad skatteplanering eller regelrätt skattfusk har på kort tid upplösts i intet. Och småfolket törstar efter att få tillgång till ett förvaltarregister.

Någonstans i ett rum lika slutet som ett förvaltarregister måste det ha försiggått politisk kohandel.