Det kommer människor in genom dörren till min lägenhet flera gånger om dagen. Ibland samma människor, ibland olika. Hemservicens anställda.

Jag förstår inte vad de säger.

Någon kommer med en matportion en gång om dagen. Den kommer ganska snabbt efter att jag med hemvårdarnas hjälp kommit mig upp ur ­sängen.

Jag äter bara lite.

Eller inget alls.

Hemvårdaren går efter att jag tagit några få, första tuggor.

Tv har jag . Radio har jag. Men jag förstår mig inte­ längre på alla de där knapparna man ska trycka på för att det ska fungera.

Duscha själv kan jag inte. Orkar inte bry mig fast det inte blir gjort, inte heller fast någon hem­vårdare försöker få mig att gå i duschen.

På annan plats i dagens tidning finns ett reportage om hur hemservicen i Vasa kan te sig ur ett anhörigperspektiv. ”Hemservicen fungerar ju ­inte om den äldre inte förstår vad hemvårdaren säger, inte äter, inte dricker och inte duschas”, säger en ­anonym anhörig.

Äldre ska bo hemma så länge som möjligt, lyder dagens mantra.

Det är så vi ska få ekvationen med en växande ­andel äldre att gå ihop samhällsekonomiskt och det framställs som om det alltid skulle vara till fördel för alla parter. Men den struktur (främst i form av tillräckligt stor personal) som skulle behövas för att göra ett mänskligt hemmaboende möjligt existerar bara delvis och inte överallt. Den är svår att bygga upp, svår att vidmakthålla.

Enligt vårdfacket Supers förtroendeman i ­Vasa, Anne Humalamäki, har närvårdarna inom hem­servicen i Vasa för tight tidtabell. Men det är de å andra sidan inte ensamma om, problemet är ­nationellt.

Fast det är ju inte precis någon tröst.

Inom skolvärlden pratas det numera ­mycket om individualisering. Undervisningen ska ­enligt den nya läroplanen så långt det bara är möjligt skräddar­sys utgående från varje enskilt barns ­behov. Det går säkert inte alltid att förverkliga det heller, trots goda ambitioner inom lärarkåren.

Visst, man hittar också passusar om individuali­serad, värdig vård i olika dokument gällande ­åldringsvården. Också gamla människor ska få ­förbli individer och inte degraderas till vårdpaket. Men i praktiken är utmaningarna stora.

Tjugo (20!) av 412 anställda inom ­hemservicen i Vasa har svenska som modermål. Närmare en ­fjärdedel, knappt 23 procent, av Vasaborna är svenskspråkiga; beaktar man enbart de äldre ­åldersklasserna än siffran högre.

Nej, det behövs inte ett språk på Nobelpris­litteraturnivå inom hemservicen. Med positiv ­attityd och god vilja kommer man långt, också fast man inte själv har klientens språk som modersmål. Det finns det konkreta exempel på.

Men när den gamla inte förmår tolka vad hemservicens personal säger har en gräns som inte borde få överskridas överskridits.

Har alla åtgärder som kunde göra Vasa till en ­attraktivare arbetsplats för svenskspråkiga unga med lämplig utbildning för hemservicen prövats? Är de omgivande kommunernas dragningskraft på svenskspråkig personal så stark att inget går att ­göra?

Hemservicens anställda för ”dagbok” över de personer de besöker, till nytta för nästa hem­vårdare som kommer. Också anhöriga kan förstås ­bläddra i ”dagboken” då de är på besök.

Men kunde möjligheterna för de gamla – eller i praktiken oftast för de anhöriga – att ­kontinuerligt utvärdera hemvården förbättras? Till exempel via återkommande enkäter om hur det ­fungerar? En äldre människas livssituation ­förändras ju – ­långsamt eller, som i fallet ”Ines”, hastigt. Det som var tillräcklig service och garanterade ett människo­värdigt liv en månad kanske inte räcker till en ­annan månad.

Det handlar också om hemservicens ­anställdas rätt och möjlighet till mänskliga arbetsdagar, ­dagar då man i stort sett kan vara nöjd med den ­arbetsinsats man gör.