Varifrån kommer de, dessa riddare som ska försvara finländska kvinnor, nordiska kvinnor? Var har de hållit hus under tidigare årtionden? Våld mot kvinnor har ju varit ett debattämne sedan 1960- och 1970-talen, då en frambrytande feministisk rörelse lyfte upp det på agendan. Före det var det mer tingens ordning att kvinnor misshandlades vid behov och alltid skulle ställa upp då mannen hade behov. Det tog länge innan våldtänkt inom äktenskapet blev ett brott i juridiskt hänseende.

Men tillbaka till den inledande frågan.

Här är ett svar:

Denna speciella grupp mäns intresse för kvinnors trygghet väcktes i om med tilltagande invandring och har slagit ut i full blom i samband med de senaste årens inflöde av flyktingar.

Favoritfrågan har varit i hur hög grad denna nya grupp av män gör sig skyldig till våldtäkt. För att bli våldtagen av en av dessa utlänning måste ju vara oerhört mycket värre än att bli våldtagen av en redig finländare eller annan nordbo? Det måste "våra” kvinnor skyddas för.

Kvinnan är en bifigur i sammanhanget, ett objekt för hjälten att försvara.

En professor emerita vid Åbo universitet, Kevät Nousiainen, beskriver förhållandet mellan våra myndigheter och finländska kvinnor på ett liknande sätt. (VBL 21.7.) Också i det förhållandet tenderar kvinnan att bli en bifigur. Till exempel i misshandelsfall är det enligt Nousiainen upp till offret att själv söka skydd, medan myndigheterna främst fokuserar på förövaren.

Nousiainen och två andra finländska jurister anmälde vid årsskiftet Finland till FN:s CEDAW-kommitté. Kommittén övervakar ratificeringen av FN:s kvinnokonvention. Enligt de tre juristerna klarar Finland inte av att tillräckligt effektivt skydda kvinnor mot våld och hot om våld.

En kolumnist i Hufvudstadsbladet – Paul Lillrank, professor vid Aaltouniversitetet och medlem i SFP:s näringslivsdelegation – hör till dem som utmärkt sig i kampen för att skydda den finländska kvinnan mot den utländska invasionen. Tidigare i år förundrade han sig i en kolumn över att ”feminister försvarar våldtäkter”. Men det verkar han mena att finländska kvinnor tyvärr inte förefaller mer upprörda över att utlänningar våldtar än de är över att "riktiga" finländare våldtar. Det borde de tydligen vara. Att peka på att också finländska män våldtar blir automatiskt att försvara utlänningarnas våldtäkter, som han ser det.

I en HBL-kolumn förra veckan meddelade han att en "privatspanare" i Sverige gått igenom domstolsprotokoll och kommit till att "i 93 procent av alla fällande domar för sexualbrott är gärningsmännen av utomeuropeisk härkomst". Det här är en uppgift från den högerextrema nättidningen Avpixlat, som bland annat utmärkt sig genom att uppmana sina läsare att göra hembesök hos misshagliga journalister och politiker.

Det är anmärkningsvärt att en akademiker visar sådan brist på källkritik. Men hittar man inte belägg för sina teser bland mer konventionella källor måste man ju leta tills man hittar det.

Professorn kunde i stället ha gjort en liten empirisk undersökning bland lämpligt antal kvinnor i sin omgivning. Då skulle han i första hand ha hittat kvinnan som någon gång i sitt liv våldtagits av en äkta (eller oäkta) man och kvinnan som någon gång våldtagits av en annan känd man som hon, dumt nog, litat på. För att hitta kvinnan som våldtagits av utlänningen skulle han ha blivit tvungen att utöka gruppen.

"Eliterna har kämpat för kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. När det sedan anländer folk med militant motsatta uppfattningar och aggressiva krav lägger sig eliten platt och låtsas inte se", skriver professorn i en annan, nyligen publicerad HBL-kolumn. Det finns garanterat enstaka individer med "militanta uppfattningar och aggressiva krav" bland dem som kommit som flyktingar till detta land de senaste åren. Men det betyder inte att en hel grupp ska stämplas. Det vore lika fel som att döma ut samtliga finländska mäns intellektuella kapacitet utifrån en enstaka professors.