Så, nu är de mångåriga antagonisterna Vasa och Seinäjoki vänner. Kumpaner som drar åt samma håll. Fast det är väl att dra onödigt långtgående slutsatser av det som hänt i veckan. Men en öppning är det i alla fall och den här gången var det tydligen Seinäjoki som sträckte ut handen. I en kommunindelningsutredning som gjorts i Seinäjokitrakten talas det för ett kompanjonskap (”kumppanuus”) mellan staden vid havet och järnvägsknutpunkten en bit in i landet. Utredningen presenterades på onsdagen (finska Yle 28.1). Varför denna utsträckta hand? Svar: För att de två österbottniska städerna ska kunna hävda sig i konkurrensen med landets stora urbana centra. I många avseenden kan man säga att det inte är en dag för tidigt. Speciellt betraktad från ett svenskösterbottniskt perspektiv (som är lite av ett outsiderperspektiv i sammanhanget) har dragkampen mellan städerna haft en del grönköpingsmässiga drag. Sådana tycker sig också Sulevi Riukulehto, som Yle talat med, se. (Riukulehto är forskningschef vid Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet.) Utöver gruff som har sin grund i en ”naturlig” konkurrens städerna emellan och historiskt och geografiskt betingade skillnader ser han också en småsint dragkamp med makttänkande och negativa attityder som förtecken. Vasa är inte Seinäjoki utan Vasa. Seinäjoki är inte Vasa utan ­Seinäjoki. Grannstäder ska inte snegla på varandra som osäkra tonåringar, som tävlar om vem som har häftigast outfit och samlar flest kompisar runt sig. En ort (stad eller kommun) måste ha en klar bild av vilka ortens styrkor är, nogsamt ta tillvara och utveckla­ dem och därutöver ta möjligast väl hand om både anställda och ­invånare. Vad grannen gör ska man givetvis ha koll på, för det kan man ha en del att lära av – också fast grannen är yngre och mindre. Men det är i grunden sekundärt. Enligt Vasas stadsstyrelseordförande Seppo Rapo ­kommer företrädare för de två städerna att sätta sig ner och fundera på möjliga samarbetsområden tämligen omgående. Det finns en ­gemensam vilja att komma framåt, säger han. Vasa representeras ­utöver av Rapo av stadsdirektör Tomas Häyry, utvecklingsdirektör ­Susanna Slotte-Kock och fullmäktigeordförande Joakim Strand. Samarbete och samtal är bra, men vad finns det konkret att samarbeta kring? Utöver att bygga vidare på det samarbete som trots allt redan finns, exempelvis kring yrkeshögskoleutbildningen? Seppo Rapo nämner järnvägen. Banan mellan Vasa och Seinäjoki kunde gemensamt utvecklas till något mer än ett avsnitt där ­Pendolino susar fram. Tågtrafiken borde stöpas om så att den utgör ett bättre alternativ för dem som pendlar till jobbet i någon­dera staden. Nya bostadsområden kunde byggas längs banan. Det är säkert en framkomlig väg ... eller snarare räls. Men samtidigt tangerar det något ovannämnde forskningschef Riukulehto säger i Yle-intervjun. Nämligen: Att Vasa ibland ger sken av att vilja vara en järnvägsstad precis som Seinäjoki, som ju föddes som en järnvägsknutpunkt. Trots att naturliga förutsättningar saknas, eftersom rälsen här mynnar ut i havet. Seinäjoki vill för sin del väldigt gärna ha en ordentlig flygplats ... som Vasa. Fast staden inte har Vasas exportinriktade industri och därav följande behov av tämligen täta flygförbindelser ut i världen. Men, som sagt: Vasa är Vasa. Seinäjoki är Seinäjoki.