Robert Salo spelade fyra säsonger med Sport i division 1 innan han tog steget till Kiekko-Espoo (nuvarande Blues) 1990. Våren 1992 steg Esboklubben till FM-ligan och Salo hann med totalt 328 ligamatcher innan han återvände till Sport 1999. Säsongen 1999–2000 blev hans sista. I samma veva tog då tvååriga Robin sina första skridskoskär och två år senare anmäldes knatten till skridskoskolan. Robert och Robin har gjort många resor tillsammans från Smedsby till Kopparön. För tre år sedan fungerade pappa Salo som tränare för Robin i D-juniorerna. Robert är fortfarande tränare för D-juniorerna. När märkte du att Robin kan gå långt? – Det är förstås svårt att säga i början. Men jag och många andra har sett att det finns en möjlighet. Vad ligger bakom att Robin är uppe på den här nivån nu? – Långsiktigt arbete. Hårt arbete ger utdelning. Och han har fått bra förtroende och mycket speltid i A-juniorerna. Vad pratade ni om före matchen? – Vi har inte pratat så ingående, jag sa åt honom att han ska spela sitt eget spel och inte fundera så mycket. Att han inte behöver göra något extra. Vem var mer nervös? – Han var nog mer nervös före matchen. Men det brukar ju släppa, det vet jag då jag har erfarenhet av att spela. Har ni några likheter som spelare? – Jag ser en hel del likheter. Det är att man försöker ta det lugnt och slå bra passningar. Tror du han får spela fler matcher den här säsongen? – Vi ska inte gå händelserna i förväg, men det ser ju helt okej ut. Robin skrev nyligen på ett tvåårigt kontrakt med Sport. Klubben tog initiativ till det hela redan i november. – Det var lite förhandlingar hit och dit. Det är trevligt att han får möjlighet att spela i ligan här. Jag fick ju aldrig den möjligheten.