Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Den obligatoriska skolsvenskan hänger löst om valvinnaren Centern väljer att bilda regering med Sannfinländarna. Helsingin Sanomat har på sin webbsida en ”regeringsmaskin” med vars hjälp man kan se hur de olika partiernas värderingar vägs samman i en eventuell regeringskonstellation. Programmet visar att en regering bestående av Centern, Sannfinländarna och något av de två andra stora partierna utgör en risk för skolsvenskan. Oberoende om SDP eller Samlingspartiet ingår som tredje regeringsparti uppstår en politisk majoritet för frivillig skolsvenska. Resultatet bygger på hur de nyvalda riksdagskandidaterna har svarat i tidningens valtest. Men i verkligheten hör ju också skolsvenskan till de frågor som partierna kan komma överens om i regeringsförhandlingarna, oberoende vilka åsikter som har yttrats av ledamöterna. Om regeringsbildningen betraktas ur en finlandssvensk synvinkel är en rödmylla bestående av C, SDP, Gröna och SFP ett av få godtagbara alternativ. En sådan regering skulle vara en garant för skolsvenskan samtidigt som den är kritisk till ny kärnkraft och stora inkomstskillnader, öppen för skärpning av högavlönades beskattning och mån om den offentliga förvaltningen. I och med att SDP och De gröna i en sådan konstellation blir exakt lika stor som Centern skulle SFP ha en vågmästarroll i regeringen. Därför är det väl att hålla som sannolikt att Centerledaren Juha Sipilä för den interna maktbalansens skull också plockar med Kristdemokraterna. En regering med C, Saml, Gröna och SFP skulle också säkra svenskan samtidigt som den är mer sparbenägen och tillväxtinriktad än rödmylle­alternativet. I kärnkraftsfrågan vore en sådan regering ytterst splittrad. Därför är det oklart om De gröna kan tänka sig att medverka. Ett parti som har trätt ur en rege­ring för kärnkraftens skull förlorar trovärdighet om det året därpå går med i en kärnkraftspositiv regering. Men efter det återstår – ur finlandssvensk syn­vinkel – egentligen bara dåliga alternativ. Det här gäller i all synnerhet som SDP:s partiledare Antti Rinne har flaggat för att SDP inte kan sitta i samma regering som Samlingspartiet. Samtidigt är det knappast troligt att Centern väljer att bilda en regering med tre stora partier. Alla sådana konstellationer skapar förutsättningar för en Robinsonsituation och en risk för allians­bildning. Om SDP och Sannf, alternativt Saml och Sannf bildar allians sinsemellan mister stats­ministerpartiet befälet. Sannfinländarna kunde i ett sådant läge också utnyttja sin vågmästarroll i utpressningssyfte. Sannfinländarna kunde driva sina egna frågor genom att hota lämna regeringen i det fall de övriga inte går med på kraven. Speciellt med tanke på att Sannfinländarna hittills är ett helt oprövat kort i regeringssammanhang är det tämligen osannolikt att Juha Sipilä försätter sig i ett marionettläge av det slaget. Med andra ord talar det mesta för att Centern i första hand försöker få en regering till stånd med ett större parti – endera SDP eller Saml – och flera mindre. En fördel med alla regeringsalternativ i den här uppräkningen är att de strävar efter att hålla hela landet bebott. Statsvetaren Göran Djupsund sa i en intervju för Ålandstidningen (21.4) att alla regeringsalternativ är helt jämbördiga för Ålands del. Påståendet kan starkt ifrågasättas mot bakgrund av hur de invalda riksdagsledamöterna har uttalat sig om skolsvenskan. Ett slopande av skolsvenskan utlöser en domino-effekt som på sikt också ger konsekvenser för Åland och dess självstyrelse. Den dag ålänningarna inte kan kommunicera på svenska med riket förstärks den politiska opinionen för självständighet eller en anslutning till Sverige. Helsingin Sanomats ”regeringsmaskin” finns här: