Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Hur skapar vi nya jobb i en tid då den internationella konkurrensen är knivskarp och priset på det finländska arbetet är högt? Det har varit en av nyckelfrågorna i valrörelsen. Alf Rehn, professor vid Åbo Akademi, har svårt med den lutherska tanken om att människan måste arbeta i sitt anletes svett. Han lät i en HBL-kolumn (21.4) förstå att människan ofta blandar ihop jobb med värdeskapande. Enligt Rehn är det två helt skilda saker. Den som har ett jobb producerar inte alltid något av värde. I själva verket har vi en massa ”bullshit jobs”, det vill säga arbeten som nog ger sysselsättning men som inte ger något bestående värde. Rehn tänker på projektadministratörer, byråkrater, mellanchefer och planerare. De som spinner vidare på tankegången inser att en del av dessa administrativa tomgångsjobb kan vara direkt kontraproduktiva då det gäller värdeskapandet inom en enhet. Administratörerna kanske fattar helt fel beslut som gör att företaget eller organisationen ifråga tappar kunder och affärsmöjligheter i stället för att få fler av dem. Nationen Finland har inte mått riktigt bra på senare tid, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Bakom oss har vi en valrörelse i vilken partierna bjöd över varandra då det gäller ospecificerade miljardinbesparingar och abstrakta jobblöften. Därför är det en liten tröst att Centerledaren Juha Sipilä nu i samtalen med arbetsmarknadsparterna har efterlyst förslag på produktivitetshöjande åtgärder. Det är vad framtiden handlar om. Om det finländska samhället och näringslivet stöper om sina organisationer med värdeskapandet i högsätet kommer det finländska arbetet också framöver att vara värd sitt pris. Det sker om vi ersätter chefer med ledare som själva håller i gruvhackan, som har en vision för framgången och som äger förmåga att inspirera sina medarbetare att avancera i rätt riktning. Varje anställd som genom sin personliga insats kan öka värdet på slutprodukten är väl värd sin egen lön. Vi borde också inse att det finns fördelar med att omfördela förhållandet mellan ägardividender och löner. Ju mer de anställda har möjlighet att få del av förädlingsnyttan och värdeökningen desto mer växer deras intresse av att bidra till värdeskapandet. Peter Rehnström, tidigare bas för det europeiska produktivitetsförbundet EANPC, låter i en debattartikel i Hbl (17.4) förstå att produktivitetsförhöjning inte innebär att arbetaren måste börja utföra sitt jobb i snabbare takt. Det är ett viktigt påpekande, inte minst för att man inom den offentliga sektorn har försökt sig på – och misslyckats – med denna typ av åtgärder. Resultatet är överbelastning och följaktligen också minskad produktivitet. I stället ska förbättringarna åstadkommas med ny teknologi, utbildning, innovationer och nyorganisering av arbetet. Att skogsindustrin i Finland satsar 1,3 miljarder euro i en helt ny biofabrik i Äänekoski och att en turkisk pälstillverkare flyttar hela sin produktion från Istanbul till Nykarleby visar att den finländska lönenivån alltjämt är internationellt konkurrenskraftig. Men att politiker fortfarande kan vinna ett riksdagsval genom att tala om jobb i stället för värdeskapande och -kedjor jämte produktivitetsvinster visar att vi ännu har en lång bit att vandra. Under mekaniseringen var det många som klagade över att maskinerna tog deras arbeten, i dag är många rädda för att invandrare kommer och tar deras jobb. Många har fastnat i tankefällan om att antalet jobb är konstant då de i själva verket borde vara glada över en utveckling som bidrar till att de slipper jobba i sitt anletes svett. Ju fler arbetsmoment som kan mekaniseras, automatiseras och sättas ut på entreprenad till låglöneländer desto mer kreativare blir de uppgifter som kräver våra mänskliga insatser. Med ökad förädlingsgrad stiger värdet på slutprodukterna samtidigt som själva arbetet blir mer meningsfullt.