Samhällsfördrag är ett vackert ord. Det andas samförstånd och trygghet. Men vad betyder det egentligen? Vad vill regeringsbildaren Juha Sipilä (C) uppnå genom att sträva efter ett sådant? Landets politiker, statsvetare och journalister har med rynkade pannor grubblat på den saken sedan Sipilä lanserade tanken tidigare i år. Förra veckan började den blivande statsministern gå från tanke till handling och riktade en rad frågor till arbetsmarknadsparterna – vid sidan av de femton frågor som gått till möjliga regerings­partier, alltså. Frågorna kan sammanfattas i en fråga: Hur få Finland upp ur träsket? Sipilä ha antytt att också lantbrukarorganisationen MTK och Kommunförbundet kunde tas med i fördraget – en tanke som den grå eminensen, förre statssekreteraren Raimo Sailas brutalt av­rättar i en kolumn i Helsingin Sanomat (28.4). Ett av flera möjliga svar på vad ett samhällsfördrag kunde vara levererades av FFC:s Lauri Lyly i ett förstamajtal i Tammerfors. ”Samhällsfördraget bör vara en väl avvägd helhet av åtgärder som på lämpligt sätt förenar flexibilitet och trygghet.” Snyggt formulerat det också. Men fortsättningsvis bara ord. När allmänna formuleringar landar på verklighetens verkstadsgolv sker det oftast med en ordentlig smäll och en del av orden över­lever inte den smällen. Har Juha Sipilä haft Rousseaus 1700-talsverk ”Om samhälls­fördraget” under huvudkudden de senaste månaderna? Knappast, men det är där man landar om man söker begreppets rötter. Jean-Jacques ”Tillbaka till naturen” Rousseau argumenterar i boken för ett fullständigt jämlikt samhälle. Vi ska komma därhän genom att avsäga oss våra individuella anspråk till förmån för vad författaren kallar allmänviljan. Vi ingår därigenom en överenskommelse, ett samhällsfördrag, som begränsar vår frihet. Men i gengäld får vi ett sammanhang, ett pålitligt, förutsägbart samhälle. Rousseau tyckte sig i 1700-talets Frankrike se ett samhälle där fokuseringen på individen riskerade att föra människan bort från hennes naturliga sammanhang; samvaron med andra. Ett sam­hälle som styrdes av pengar och där alltför mycket var inriktat på materiella ting. Inget nytt under solen, nej. Tanken på ett samhällsfördrag är inte heller den ny i Finland. Raimo Sailas pekar i ovannämnda kolumn på en tidigare Center­ledare, Esko Aho, som blev statsminister 1991. Också Aho drömde i något oklara termer om ett samhällsfördrag, med vars hjälp regeringen skulle kunna vifta bort mörka ekonomiska moln. Början av 1990-talet var ju också det en ekonomiskt dyster tid för Finland. Än värre skulle det bli... På 1970-talet var det en socialdemokratisk statsminister, Kalevi Sorsa, som ringde i stormklockan och kallade alla män och någon kvinna till årorna. Sorsa var arrangör för det så kallade Korpi­lampi-seminariet på hotell Korpilampi i Esbo hösten 1977. Där samlades 350 representanter för de politiska partierna, arbetsmarknadsparterna, näringslivet. Statsministern förelade de församlade ett stimulanspaket som han önskade konsensus kring. ”Korpilampi-andan” kom sedan att likställas med konsensus – men samstämmigheten fixades delvis genom att de som inte ansågs samarbetsförmögna inte kallades till mötet. Ett finländsk samhällsfördrag av årsmodell 2015 är ingen dum idé. Men allt beror som vanligt på hur idén förverkligas.