Nästa vecka väntas Juha Sipilä presentera om det är samkommunsmodellen eller landskapsmodellen som Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet bestämt att vårdreformen ska vila på.Det tidigare förslaget till vårdreform som överlämnades till regeringen i slutet av 2014, med 5 vårdområden och 19 samkommuner som vårdproducenter, begravdes ju för att det stod i strid med grundlagen. Bland annat innehöll förslaget en finansieringsmodell som var orättvis och en organisationsmodell med ett betydande demokratiunderskott. Men många delar av förslagshelheten lever dock kvar, men vårdreformen presenteras nu som en trestegsraket. Först ska de offentliga social- och vårdtjänsterna sättas i skick och därnäst ska finansieringen koordineras via en enda kanal och slutligen är det tänkt att valfriheten öka och utbudet bli mångsidigare. Också oppositionen kommer att erbjudas delta i beredningsarbetet eftersom reformen kommer att sträcka sig över flera valperioder. Ser vi på Sipiläs ekonomiska paket som en helhet ska sparåtgärder och anpassningsåtgärder till 2021 stå för 4,5 miljarder av den totala anpassningen på tio miljarder. Vårdreformen och produktivitetsåtgärder ska spara in tre miljarder. Ytterligare 1,5 miljarder ska komma från att man stärker sysselsättningen och tillväxten. Kalkylerna bygger på Finansministeriets prognos om en ekonomisk tillväxt på 1,2 procent per år. Eftersom det går att mäta tillväxt och sysselsättning verkställer regeringen villkorade sparbeslut om de tidigare åtgärderna inte får önskad effekt. Förhandlarna utarbetar också en lista över hur kommunernas ansvar ska minskas så att den offentliga ekonomin sparar en miljard. Sipilä uppskattar att kommunekonomin och statsfinanserna fortfarande är något på minus i slutet av valperioden 2019, men senast 2021 ska ekonomin vara i balans. Ifall vårdreformens finansiering ska koordineras via en enda kanal, där all finansiering för social- och hälsovården samlas till ett ställe, kan det komma att vända upp och ned på de nuvarande ersättningarna från arbetshälsovården och sjukförsäkringen. Arbetshälsovården står i så fall inför stora förändringar. Sipiläs målsättning är nämligen att hälsovårdssystemet fungerar så bra att en skild arbetshälsovård med nuvarande struktur inte längre behövs. I dag fungerar arbetshälsovården som en gräddfil för de som har ett jobb. Samhället subventionerar dessutom en arbetshälsovård som konkurrerar med den egna verksamheten, vilket leder till att volymerna inom den offentliga hälsovården minskar som i sin tur höjer enhetspriserna, det i sin tur urholkar den ekonomiska grunden för den offentliga vården.Troligtvis ska arbetshälsovården på sikt enbart jobba med förebyggande insatser. Detta har givetvis förorsakat ett ramaskri bland de privata tjänsteproducenter som erbjuder arbetshälsovård. Därför är det heller inte underligt att denna fråga är en svår nöt att knäcka i regeringsförhandlingarna, speciellt för Samlingspartiet. Därför har Sipilä tvingats backa en del. Men har landet råd med en landskapsmodell som ytterligare ökar byråkratin, eller utvecklas samkommunsmodellerna? Vi har hur som helst att vänta en pragmatisk lösning med en stark offentlig sjukvård, en vårdreform där såväl finansieringsmodell som organisationsmodellen beaktar det Centerstyrda glesbygdsFinlands behov.